Kapitel 13

Arthur är på väg mot ett nervsammanbrott. Hela hans värld är upp och ner. Vem var han nu? Hans mormor låg i koma, hans far var någon gammal rödhårig dvärg som bodde tvärs över gatan. Vem var hans mamma? Frågorna var många och svaren få. Arthur hade sprungit fortare än han någonsin gjort tidigare, men han var ändå inte trött. Det var som om den här historien om att den sura lilla dvärgen Wilhelm var hans pappa hade stärkt honom. Han var en ny Arthur nu. Efter att ha sprungit i vad som känns som en evighet ser Arthur sig över axeln och slås tillbaka av synen som möter honom. En flock av rödögda, zombiesjuksköterskor. Arhur är nästan helt säker på att han hallucinerar, men man kan ju aldrig vara säker. Arthur blinkade häftigt, ja, han såg nog i syne och fortsätter att springa ända tills han sprang på en liten rödhårig man. Hans pappa! Wilhelm ser honom in i ögonen. De står en stund och ser in i varandras ögon, tills Wilhelm plötsligt springer iväg. Eftersom att Wilhelm både är kort och tjock går det ju inte så fort, så Arthur- som nu är helt slut- kan jogga bakom honom utan vidare ansträngning. Arthur skriker efter honom. “Stanna! STANNA! Jag vill prata med dig! Wilhelm, min mormor har sagt...”. Wilhelm vänder sig om, men fortsätter springa. De springer längs hamnen, och för ett ögonblick funderar Arthur över varför de springer där, men den tanken varar inte länge. Han joggar efter Wilhelm, hans ben viker sig under kroppen och hjärtat bultar. Han måste hinna fram. Han måste orka! Helt plötsligt viker Wilhelm av vid en kaj och springer mot en stor båt. Arthur springer efter, hans ben känns som spaghetti och hans huvud tungt som en vattenmelon. Han är så hungrig. Om han bara kunde stanna och vila lite... Hur kan den där Wilhelm vara så snabb trots att han är så tjock?

Alexis, Ebba L, Vera, Frida, Esther

kapitel 13. Louise I, Emelie, Sofie & Sebastian

Liv springer runt i lägenheten och försöker packa, hon har svårt att samla tankarna och hon bli mer och mer stressad, hon måste åka nu. Hon trycker ner sina kläder i väskan och drar igen blixtlåset. Hon tar ett djupt andetag och går ut genom dörren.Hon går ner från trappgången och ut genom port dörren. Påvägen dit möts hon av en snäll man som säger hej och hon hälsar tillbaka.

Hon skyndra vidare utan att lägga vikt på att känna igen mannen och honptaxi. Väl inne i taxin börjar hon slappna av allt mer och hon kommer på vad hon har

glömt. “Shiba!” utropar hon samtidigt som taxin tvärstannar. Taxichauffören börjar skälla på henne men hon uppfattar inte vad han säger.Hon får en konstig känsla i magen och hon börjar att spy. Taxichauffören blir nu ännu argare och börjar att skrika ännu högre. Liv hoppar ut ur taxin och kollar sig runt, hon vet inte riktigt var hon är någonstans. Liv vill inte hoppa in i samma taxi igen, hon tycker att hon skämt ut sig tillräckligt. Liv kan inte lämna Shiba ensam hemma, Liv bestämmer sig för att hitta en ny taxi och åka till hem och hämta lilla Shiba.

Sir Harry Loren hämtar sin kaffe kopp och sätter sig bredvid Rachel som snabbt gör plats i soffan. Rachel ser orolig ut, var är tjejen som brukar jobba här? Hon tar en klunk av kaffet och ser sig omkring. Hon ser inte tjejern någonstans. Hon fortsätter titta runt och råkar titta in i Harrys ögon. “Varför måste han vara så snygg?” tänker hon för sig själv och tuggar nervöst på sin blåbärsmuffins. Medans hon tuggar sätter hon i halsen och börjar hosta väldigt kraftigt. Sir Harry Loren kollar med en konstig blick på henne och han drar därifrån illakvikt, medans hon kvävs. Men så kommer det en annan stor och trevlig man som hjälper henne. Rachel har nu fått tillbaka andan efter att mannen gett henne en heilmich manöver, Rachel skäms, “var tog Harry vägen?” tänker hon sorgset.

John Smith är på rymmen och för att undvika poliserna kastar han sig in i en förbi körande taxi. Han skriker till när hans ben skrapar i marken och får en skymt av en vettskrämd flicka. Liv sitter in krypen i ett av hörnen när hon ser John.