kapitel 29

Vad har hänt?
Rachel blev sittande med bägaren i knät en stund och såg hur gestalten av John blev allt mer otydlig. Med sina sista krafter flög hon upp ur jorden, släppte bägaren och sprang mot John precis innan han skulle försvinna ur hennes åsyn. ”Stanna!” skrek Rachel hest och andfått. John vände på huvudet. Stammande fick Rachel ur sig, ”Jag skiter i bägaren och alla önskningar den kan uppfylla. Jag vet vad jag vill nu. Jag vill bara ha dig”. Efter de orden kände Rachel hur en kraftig våg av yrsel spred sig inuti henne. Ljudlöst föll hennes tunna kropp ihop i den mörka och fuktiga sanden.

Smith stod kvar och såg på när Rachel föll ihop. Samtidigt som den ena delen av hans hjärna desperat ville rusa fram till henne och se så att hon var okej, funderade den andra, själviska halvan på att leta reda på bägaren och sen ta sig så långt ifrån den här gudsförgätna djungeln som möjligt. Tillräckligt många hade redan dött och han hade inte planerat att riskera något. Den senare delen vann. Han gick raskt tillbaka, undvek att se på Rachel där hon låg i sanden, och plockade upp bägaren. Det var en vacker sak, den skulle han nog kunna få in en del pengar av. Speciellt om folk var dumma nog att tro på det där tramset om livets källa. Han skrattade för sig själv. Dumma jävlar. Smith var smartare än så. Han vände sig om och kastade en blick på Rachel. Hon såg liten och sårbar ut där hon låg i sanden, inte alls som den tuffa tjej han lärt känna. Han trodde nästan att han hade börjat tycka om henne, men fan - vem försökte han lura? Smith hade inte känt något för någon kvinna på mycket, mycket länge, så varför skulle det ändras nu? Han harklade och spottade henne rakt i ansiktet, och började sedan gå. Hans kropp värkte fortfarande. Han visste inte vägen till hamnen, men han fick väl förlita sig på sig själv, och om han träffade någon neger fick han förlita sig på sina muskler. Han kunde alltid lita på sina muskler.

Han hade bara kommit några meter bort när han hörde ett stönande bakom sig. Han reagerade blixtsnabbt och gled ljudlöst in bakom ett träd. Det var Rachel. Hon hade vaknat.

När Rachel vaknade förstod hon inte vad som hade hänt. Hon satte sig långsamt upp, men det svartnade för ögonen och illamåendet vällde över henne. Hon blundade hårt och andades in, och efter några sekunder gick det över. Medan djungeln blev tydligare runt henne koncentrerade hon sig på att tänka. Var var Smith? Hade de blivit överfallna? Hon ställde sig upp på darriga ben och stapplade in i grottan. Hon var tvungen att luta sig mot den skrovliga stenväggen för att inte ramla. Ingen Smith. Och ingen bägare! Hon tog sig för pannan och tvingade sig själv att fokusera. Vad var nästa steg? Borde hon stanna här och vänta på Smith? Rachel hade aldrig varit bra på att vänta. Nej, stanna här tänkte hon inte göra. Det blev att ge sig ut i djungeln igen. Ensam.

Under tiden stod Smith och iakttog Rachel med vaksamma ögon. Insåg hon inte att han hade svikit henne? Han visste samtidigt att hon inte skulle vara någon match för honom. Vad var det värsta hon kunde göra? Ge en utskällning kanske, följt av en örfil, men inget ett knytnävsslag inte kunde råda bot på. Plötsligt prasslade det till i busken bakom honom. Han ryckte till, beredd på det värsta, och svängde runt med bägaren i högsta hugg.

Rachel hade precis börjat gå när hon hörde ett tjut. Smith! Hon rusade mot ljudet, och hann bara precis väja undan när Smith kom farande ut ur den täta vegetationen. Hans ögon var vitt uppspärrade av skräck. När han såg Rachel tog han tag i hennes arm och slängde hårdhänt ner henne på marken. Hon försökte värja sig, men det medförde bara att hon fick bägaren i handen. Smith kastade en blick på bägaren, verkade debattera med sig själv, och skrek sen:
”Ta henne, ta henne!” Sedan fortsatte han bort.
Rachel låg på marken, oförstående, och såg Smiths ryggtavla försvinna framför henne. Det prasslade till igen, och ut ur buskarna störtade 88 galna indianer med spända pilbågar.
”Ge oss vår bägare!”
                                                                                                                   Felix Ölander SP1A

kapitel 30

Kapitel 30

Alice Brokelind SP1A

Rachel låg utsträckt och panikslagen i den nedtrampade djungeln med de 88 pilspetsarna riktade mot sig. Indianerna betraktade henne misstänksamt, och till slut sänkte en av dem sin pilbåge och gick fram till henne. Han tittade ner på henne och Rachel kände hjärtat smälta. Han var en av de snyggaste killarna hon någonsin sett. Tankarna om John bleknade snabbt och allt hon kunde tänka på var mannen som stod ovanför henne och såg in i hennes ögon. Snart drog han upp henne på fötter och snappade till sig bägaren. Han granskade den med sina gyllenbruna ögon och ropade något på ett främmande språk till de andra som genast sänkte sina vapen. Rachels huvudvärk hade försvunnit och mannen som höll bägaren tog bestämt men vänligt tag i hennes arm. Han ledde henne bort mot ett tjockt träd och ställde sig framför henne.

"Var fick du tag i den här?" ville han veta och pekade på bägaren.

"Eh..." Rachel visste inte vad hon skulle säga. Allt hon kunde tänka på var den vackre mannens ansikte.

Han skakade på huvudet och verkade fundera.

"Vem gav den till dig?"

"Vi... Ehm... John Smith..." svarade Rachel och såg på allt utom mannen framför henne.

Han suckade och knäppte med fingrarna. Genast dök två biffiga, hotfulla indianer upp och tog tag i Rachel. Rachel förstod att det inte var lönt att kämpa emot. Hur i all världen skulle lilla hon klara av att slå ner två storvuxna muskelberg som dem? Med huvudet nerböjt lät hon sig ledas iväg. Efter en lång stund, som kändes som en evighet, stannade de och Rachel tittade äntligen upp. De hade kommit till en slags by; överallt fanns det tält, brasor, män som tillverkade vapen och satt och rökte pipa. Det var en indianby. Hennes två tillfångatagare ledde in henne i ett tält och släppte taget om hennes armar. Framför henne stod nu en kort, tjock gammal man som Rachel antog var indianernas hövding. Han hade en indianskrud på huvudet och stod med armarna i kors. Bredvid stod den snygge indianen som hade samtalat med Rachel.

"Vem är det här?" frågade indianhövdingen med en skrovlig röst. Han tittade på Rachel, som stod i sina utslitna, smutsiga kläder och säkert såg fullkomligt förvirrad ut. Vilket hon också var.

"Vi hittade henne i skogen. Hon hade... bägaren med sig."

Vid ordet bägare höjde indianhövdingen på ena ögonbrynet och hans blick hårdnade. Fortfarande med blicken fäst vid Rachel vände han huvudet sakta mot mannen och sa:

”Bra jobbat, min son. Gör vad du vill med henne."

En våg av ren fasa sköljde med ens över Rachel. Vad han ville med henne? Vad skulle det betyda? Den unga mannen gick tvärs över rummet och tog tag i hennes arm och ledde henne ut ur tältet. Rachel måste ha varit i fullkomligt chocktillstånd eller möjligtvis svimmat, för nästa gång hon fick någon tidsuppfattning var när någon ruskade om henne hårt. Hon låg ner i en säng. Återigen hade hon det änglalika ansiktet, som tillhörde indianen som lett ut henne ur tältet, ovanför sig. Han betraktade henne med ett fundersamt uttryck. Hon satte sig med möda upp i sängen och han slog sig ner bredvid henne.

"Vad vill du mig?" hennes röst darrade och hon kände tårarna bränna bakom ögonlocken.

Han lade sin hand på hennes arm och såg in i hennes ögon med allvarlig uppsyn. Sedan böjde han sig fram, och till Rachels stora häpnad, kysste henne.

"Jag ska inte göra dig något illa", förklarade han och Rachel tillät sig slappna av. "Jag heter Juan. Vem är du?"

"Eh... Rachel", svarade hon tyst och han log mot henne.

Hon började nästan tycka om det här stället. Eller ja, hon började tycka om honom. Han var så vänlig och så olik någon annan hon någonsin mött... Till skillnad från John Smith, som lämnat henne ensam att dö. John Smith. Namnet fick henne att sätta sig käpprakt upp.

"Var är bägaren?"

Juans mungipor sjönk ner en aning och han tog tag i Rachels händer och kramade dem mjukt.

"Mina bröder tog den. Men lugn, Rachel, den är i säkert förvar."

Inte för att denna tanke lugnade Rachel en aning. Hon blev plötsligt rädd. Hon drog sig ur Juans grepp och reste sig upp.

"Vi måste få tag på den. Jag har läst att i fel händer, kan den leda till världens undergång."

Juan verkade tänka efter ett tag.

"Vår medicinman pratade om någon slags förbannelse", sa han långsamt. "Han predikade om världsherravälde och någon bägare... Det måste ha varit den."

"Vi måste stoppa honom”, utbrast Rachel och tog ett språng upp från sängen.

Även Juan reste sig. Han tog upp sin pilbåge som legat på marken och ledde ut Rachel ur tältet. Utomhus var det mörkt. Kvällen hade fallit över byn och allt verkade lugnt och stilla. Ändå kollade Juan ifall kusten var klar och smög sig sedan ljudlöst ut i den svala natten. Rachel kände sig extremt klumpig då hon råkade trampa på en kvist och Juan hyssjade åt henne. Hon blev röd om kinderna men intalade sig själv att det här inte var det rätta tillfället att skämmas. De smög runt som två brottslingar mellan alla tält tills de kom till ett som verkade större än de andra. Juan bad Rachel att stanna utanför och förde undan draperiet till tältet utan att ge ett ljud ifrån sig och gick in. Det var alldeles knäpptyst under några minuter och Rachel vågade knappt andas. Hon var rädd att de när som helst skulle bli avslöjade, och hon vågade knappt tänka på konsekvenserna.

Plötsligt hördes ett brak och en röst hon kände igen alltför väl började dåna ut massa svärord på engelska. Vad var det som försiggick?! Rachel stapplade in i tältet och möttes av en chockerande syn: Juan som stod böjd över ett hav med pilbågar och spjut, som måste varit källan till oljudet, med ett hårt grepp om bägaren. Men det som fick Rachel att tjuta till var personen som höll andra sidan av bägaren och försökte rycka åt sig den. Det var John Smith! Runt omkring de två männen stod tre, kanske fyra, storvuxna indianer med spända pilbågar riktade mot de två tjuvarna. Både John och Juan verkade kämpa för sitt liv om bägaren, och vakterna runt omkring verkade helt förbryllade. Plötsligt tog en instinkt tag i Rachel och hon rusade fram mot de båda männen, knuffade undan vakterna på sin väg och greppade tag i bägaren. Männen framför henne verkade inte förstå vad som just hade hänt. Snabbt som blixten förde hon bägaren till sin mun. John förstod genast vad hon tänkte göra och skrek: "NEEEEJ!" samtidigt som han trevade efter det gyllene föremålet med sin hand. Rachel viskade bara sju enkla ord i bägaren:

"Jag önskar att allting var som förut."

Plötsligt hände det något. Den skrikande John, Juan och vakterna, som just i detta ögonblick fyrat av sina pilbågar, stannade upp. Pilspetsarna var bara någon decimeter från hennes kropp, och sakta började allting gå baklänges. Snart gick tiden bakåt i ett rasande tempo och Rachel kände ett tryck som tvingade henne att stänga ögonen hårt. Hon höll ett krampaktigt tag om bägaren och trycket ökade. Hon trodde hon skulle dö. Helt utan förvarning slutade det. Allting blev tyst. När hon äntligen vågade öppna ögonen trodde hon inte sina ögon.

Hon satt på Starbucks i London, med de utrivna sidorna från dagboken framför sig och bägaren i händerna. Men det var inte allt. Hon visste inte vad som chockerade henne mest; synen av Harry Loren komma rusande mot henne, Liv stående bakom baren med ett förvånat ansiktsuttryck, John Smiths hotfulla ögon fästa vid henne, dvärgen Wilhelm ilskna uppsyn eller den rödhårige pojken, Arthur, som stod med ett gosedjur i ena handen och stirrade på henne.

"Hur är det, Rachel?" frågade Harry flåsande och slog sig ner på en stol bredvid henne.

Rachel drog ett djupt andetag och släppte ner bägaren med en dov duns på bordet. Hon spärrade upp ögonen. Harry, Liv, Arthur, Wilhelm och John började ge varandra nyfikna blickar, som om de redan träffats men inte riktigt kunde sätta fingret på var och när. Rachel betraktade de utrivna dagbokssidorna som låg på bordet och tänkte att det första hon skulle göra när hon kom hem, var att bränna upp de gulnade papperna tillsammans med sin farfars dagbok. Hon lutade sig tillbaka mot stolsryggen.

"Vet du vad? Jag mår faktiskt... bra."

Och det var första gången på väldigt, väldigt länge som hon faktiskt menade det.

THE END