kapitel 30

Kapitel 30

Alice Brokelind SP1A

Rachel låg utsträckt och panikslagen i den nedtrampade djungeln med de 88 pilspetsarna riktade mot sig. Indianerna betraktade henne misstänksamt, och till slut sänkte en av dem sin pilbåge och gick fram till henne. Han tittade ner på henne och Rachel kände hjärtat smälta. Han var en av de snyggaste killarna hon någonsin sett. Tankarna om John bleknade snabbt och allt hon kunde tänka på var mannen som stod ovanför henne och såg in i hennes ögon. Snart drog han upp henne på fötter och snappade till sig bägaren. Han granskade den med sina gyllenbruna ögon och ropade något på ett främmande språk till de andra som genast sänkte sina vapen. Rachels huvudvärk hade försvunnit och mannen som höll bägaren tog bestämt men vänligt tag i hennes arm. Han ledde henne bort mot ett tjockt träd och ställde sig framför henne.

"Var fick du tag i den här?" ville han veta och pekade på bägaren.

"Eh..." Rachel visste inte vad hon skulle säga. Allt hon kunde tänka på var den vackre mannens ansikte.

Han skakade på huvudet och verkade fundera.

"Vem gav den till dig?"

"Vi... Ehm... John Smith..." svarade Rachel och såg på allt utom mannen framför henne.

Han suckade och knäppte med fingrarna. Genast dök två biffiga, hotfulla indianer upp och tog tag i Rachel. Rachel förstod att det inte var lönt att kämpa emot. Hur i all världen skulle lilla hon klara av att slå ner två storvuxna muskelberg som dem? Med huvudet nerböjt lät hon sig ledas iväg. Efter en lång stund, som kändes som en evighet, stannade de och Rachel tittade äntligen upp. De hade kommit till en slags by; överallt fanns det tält, brasor, män som tillverkade vapen och satt och rökte pipa. Det var en indianby. Hennes två tillfångatagare ledde in henne i ett tält och släppte taget om hennes armar. Framför henne stod nu en kort, tjock gammal man som Rachel antog var indianernas hövding. Han hade en indianskrud på huvudet och stod med armarna i kors. Bredvid stod den snygge indianen som hade samtalat med Rachel.

"Vem är det här?" frågade indianhövdingen med en skrovlig röst. Han tittade på Rachel, som stod i sina utslitna, smutsiga kläder och säkert såg fullkomligt förvirrad ut. Vilket hon också var.

"Vi hittade henne i skogen. Hon hade... bägaren med sig."

Vid ordet bägare höjde indianhövdingen på ena ögonbrynet och hans blick hårdnade. Fortfarande med blicken fäst vid Rachel vände han huvudet sakta mot mannen och sa:

”Bra jobbat, min son. Gör vad du vill med henne."

En våg av ren fasa sköljde med ens över Rachel. Vad han ville med henne? Vad skulle det betyda? Den unga mannen gick tvärs över rummet och tog tag i hennes arm och ledde henne ut ur tältet. Rachel måste ha varit i fullkomligt chocktillstånd eller möjligtvis svimmat, för nästa gång hon fick någon tidsuppfattning var när någon ruskade om henne hårt. Hon låg ner i en säng. Återigen hade hon det änglalika ansiktet, som tillhörde indianen som lett ut henne ur tältet, ovanför sig. Han betraktade henne med ett fundersamt uttryck. Hon satte sig med möda upp i sängen och han slog sig ner bredvid henne.

"Vad vill du mig?" hennes röst darrade och hon kände tårarna bränna bakom ögonlocken.

Han lade sin hand på hennes arm och såg in i hennes ögon med allvarlig uppsyn. Sedan böjde han sig fram, och till Rachels stora häpnad, kysste henne.

"Jag ska inte göra dig något illa", förklarade han och Rachel tillät sig slappna av. "Jag heter Juan. Vem är du?"

"Eh... Rachel", svarade hon tyst och han log mot henne.

Hon började nästan tycka om det här stället. Eller ja, hon började tycka om honom. Han var så vänlig och så olik någon annan hon någonsin mött... Till skillnad från John Smith, som lämnat henne ensam att dö. John Smith. Namnet fick henne att sätta sig käpprakt upp.

"Var är bägaren?"

Juans mungipor sjönk ner en aning och han tog tag i Rachels händer och kramade dem mjukt.

"Mina bröder tog den. Men lugn, Rachel, den är i säkert förvar."

Inte för att denna tanke lugnade Rachel en aning. Hon blev plötsligt rädd. Hon drog sig ur Juans grepp och reste sig upp.

"Vi måste få tag på den. Jag har läst att i fel händer, kan den leda till världens undergång."

Juan verkade tänka efter ett tag.

"Vår medicinman pratade om någon slags förbannelse", sa han långsamt. "Han predikade om världsherravälde och någon bägare... Det måste ha varit den."

"Vi måste stoppa honom”, utbrast Rachel och tog ett språng upp från sängen.

Även Juan reste sig. Han tog upp sin pilbåge som legat på marken och ledde ut Rachel ur tältet. Utomhus var det mörkt. Kvällen hade fallit över byn och allt verkade lugnt och stilla. Ändå kollade Juan ifall kusten var klar och smög sig sedan ljudlöst ut i den svala natten. Rachel kände sig extremt klumpig då hon råkade trampa på en kvist och Juan hyssjade åt henne. Hon blev röd om kinderna men intalade sig själv att det här inte var det rätta tillfället att skämmas. De smög runt som två brottslingar mellan alla tält tills de kom till ett som verkade större än de andra. Juan bad Rachel att stanna utanför och förde undan draperiet till tältet utan att ge ett ljud ifrån sig och gick in. Det var alldeles knäpptyst under några minuter och Rachel vågade knappt andas. Hon var rädd att de när som helst skulle bli avslöjade, och hon vågade knappt tänka på konsekvenserna.

Plötsligt hördes ett brak och en röst hon kände igen alltför väl började dåna ut massa svärord på engelska. Vad var det som försiggick?! Rachel stapplade in i tältet och möttes av en chockerande syn: Juan som stod böjd över ett hav med pilbågar och spjut, som måste varit källan till oljudet, med ett hårt grepp om bägaren. Men det som fick Rachel att tjuta till var personen som höll andra sidan av bägaren och försökte rycka åt sig den. Det var John Smith! Runt omkring de två männen stod tre, kanske fyra, storvuxna indianer med spända pilbågar riktade mot de två tjuvarna. Både John och Juan verkade kämpa för sitt liv om bägaren, och vakterna runt omkring verkade helt förbryllade. Plötsligt tog en instinkt tag i Rachel och hon rusade fram mot de båda männen, knuffade undan vakterna på sin väg och greppade tag i bägaren. Männen framför henne verkade inte förstå vad som just hade hänt. Snabbt som blixten förde hon bägaren till sin mun. John förstod genast vad hon tänkte göra och skrek: "NEEEEJ!" samtidigt som han trevade efter det gyllene föremålet med sin hand. Rachel viskade bara sju enkla ord i bägaren:

"Jag önskar att allting var som förut."

Plötsligt hände det något. Den skrikande John, Juan och vakterna, som just i detta ögonblick fyrat av sina pilbågar, stannade upp. Pilspetsarna var bara någon decimeter från hennes kropp, och sakta började allting gå baklänges. Snart gick tiden bakåt i ett rasande tempo och Rachel kände ett tryck som tvingade henne att stänga ögonen hårt. Hon höll ett krampaktigt tag om bägaren och trycket ökade. Hon trodde hon skulle dö. Helt utan förvarning slutade det. Allting blev tyst. När hon äntligen vågade öppna ögonen trodde hon inte sina ögon.

Hon satt på Starbucks i London, med de utrivna sidorna från dagboken framför sig och bägaren i händerna. Men det var inte allt. Hon visste inte vad som chockerade henne mest; synen av Harry Loren komma rusande mot henne, Liv stående bakom baren med ett förvånat ansiktsuttryck, John Smiths hotfulla ögon fästa vid henne, dvärgen Wilhelm ilskna uppsyn eller den rödhårige pojken, Arthur, som stod med ett gosedjur i ena handen och stirrade på henne.

"Hur är det, Rachel?" frågade Harry flåsande och slog sig ner på en stol bredvid henne.

Rachel drog ett djupt andetag och släppte ner bägaren med en dov duns på bordet. Hon spärrade upp ögonen. Harry, Liv, Arthur, Wilhelm och John började ge varandra nyfikna blickar, som om de redan träffats men inte riktigt kunde sätta fingret på var och när. Rachel betraktade de utrivna dagbokssidorna som låg på bordet och tänkte att det första hon skulle göra när hon kom hem, var att bränna upp de gulnade papperna tillsammans med sin farfars dagbok. Hon lutade sig tillbaka mot stolsryggen.

"Vet du vad? Jag mår faktiskt... bra."

Och det var första gången på väldigt, väldigt länge som hon faktiskt menade det.

THE END