Kapitel 1

Fredrika Cervin och Lisa Olsson - SP1A

9/10-2010

Kapitel 1 – Babel

John Smith klampar tungt in i mataffären för sitt dagliga matinköp. Han yrar runt i affären med bestämda steg och irriterar sig på de gamla damerna som tar upp stor plats med sina rollatorer och inte når upp till översta hyllan. Han undrar varför de tvunget måste gå och handla på hans lediga dag när de inte har något bättre för sig än att sticka vantar och spela bridge hela dagarna. Mitt i all frustration får han syn på människan som är värst av alla. En kort, skäggig, tjock liten man som alltid bär omkring på en säckpipa. Han har sett honom i affären så länge han kan minnas och på något vis lyckas de alltid träffa på varandra när de minst anar det. Han suckar och knuffar sig igenom ett helt ålderdomshem på utflykt för att komma till kassan.

Wilhelm står och sträcker sig upp mot översta hyllan för att försöka nå hårborttagningsmedlet. Ännu ett misslyckat försök och han blir så illa tvungen att gå omkring med hopväxta ögonbryn en dag till. Att fråga någon skulle han aldrig göra, något måste man klara av själv här i livet. Det har han lärt sig den hårda vägen. Han vänder sig om med en suck och börjar gå mot kassan för att betala sina andra varor. På vägen dit ser han den breda ryggtavlan av John Smith, mannen han helst vill slippa se. John Smith är mannen som har allt som Wilhelm inte fick, muskler, pondus och framför allt, långa ben. Varför John välsignades med allt det Wilhelm vill ha vet han inte. Men det Wilhelm vet är att han vill undvika att se John för att slippa bli påmind om allt det han inte har. Den ende som är värre än John är Arthur Jones, pojken i hans kvarter, med de längsta benen någonsin.

Arthur är på väg hem från skolan, äntligen är dagen över och han får komma hem till sin mormor. Det enda negativa med att komma hem är att hans mobbare från skolan är hans granne. Därför hatar Arthur att gå och lägga sig på kvällen, man vet aldrig vad som händer när man inte är på sin vakt. Arthur går in genom den rostiga dörren till sitt hus och möts direkt doften av mormors grönkålssoppa och mormor sittande vid köksbordet med ett leende på läpparna. I köket tillsammans med mormor är det enda stället han känner sig trygg. Mormor sitter och lagar hans gosedjursälg, Stig-Helmer, som har spruckit i ena hornet. Hon är redan klar med hans kanin och hans sköldpadda som också hade gått sönder. Stig-Helmer och Arthurs andra gosedjur har en tendens att alltid gå sönder under natten. Men det finns en tid på dagen som Arthur gillar mest och det är när Liv, hans andra granne kommer hem från jobbet. Tyvärr vet han att det kommer att dröja minst ett par timmar till. Liv är den finaste han vet även om han aldrig har pratat med henne, men han tänker att någon som är så fin på utsidan måste vara minst lika fin på insidan också. Men det har han inte sagt till någon. Tänk om mobbarna fick reda på det. Det skulle vara hemskt.

Liv suckar och gnuggar sig i ögonen. Klockan är knappt två på eftermiddagen men de hungriga människorna hopar sig redan vid disken. Det kommer att bli en lång dag. Liv är tjejen som visar upp en perfekt fasad men som på insidan är en enda stor röra. När Liv var liten blev hon misshandlad av sin pappa så nu har hon ingen familj kvar. Men den tiden har hon lämnat bakom sig. Liv är 19 år och bor ensam med sin katt Shiba. Hennes katt är den enda vännen hon har men det är det inte så många som vet, de flesta tror att hon har hur många vänner som helst. Hennes enda sociala aktivitet är festerna på helgerna och då framstår hon som social, trevlig och populär. Hon vet precis hur man ska agera för att inte verka svag. Hon jobbar på Starbucks i centrala London och ibland arbetar hon extra som modell för att tjäna lite mer pengar. Plötsligt slängs Liv tillbaka till verkligheten när en man hon känner igen beställer en kaffe latte.

Den långa stiliga mannen heter Sir Harry Loren och är adlig. Varje lördag kommer han in och beställer en kaffe latte och varje lördag lägger Liv märke till honom. Harry bor egentligen inte i staden men han äger en lägenhet ett kvarter bort från Starbucks. Han tycker inte alls om att bo i familjens gamla herrgård utanför London. Han rivs bättre i centrum. Harry är i tjugoårsåldern och har sedan barnsben levt ett mycket hektiskt liv. Hans föräldrar var bland de rikaste i landet och efter deras död fick Harry ärva deras pengar. Därför har Harry aldrig varit sparsam utan alltid gjort det han känt för. Tyvärr lägger inte Sir Harry Loren märke till Liv utan har bara ögon för Rachel. Rachel som alltid sitter i hörnet och läser tidningen.

Rachel sitter i hörnet på Starbucks med The Guardian, precis som varje lördag. Just idag är det en bild på fåglar på framsidan av tidningen och Liv lägger märke till hur Rachel snabbt bläddrar förbi. Rachel fortsätter att läsa tidningen omsorgsfullt, precis som vanligt med en blåbärsmuffin på bordet bredvid hennes kaffe. Rachel är 21 och bor ensam i en lägenhet. Rachel har alltid tyckt om att vara själv och hörnan på Starbucks med tidningen i högsta hugg har blivit det perfekta sättet att stänga av sig från omgivningen för en stund. Rachel är en typisk pojkflicka och hon har sen dagen hon såg James Bond-filmerna haft en förkärlek till Aston Martin-bilar.

Precis när Rachel ska vända blad i tidningen blir hon avbruten i sin lilla värld. Hon hör ett avlägset ”Ursäkta?”, lägger ner tidningen och tittar upp för att möta blicken med en person hon inte har sett på väldigt länge.

Kapitel 2

Kapitel 2

Rachels snygge granne Harry Loren tittar på henne med sina stora bruna ögon och hon öppnar munnen av ren förvåning. Varför kommer han fram till henne av alla människor? Rachel blir lite nervös, men frågar artigt vad han vill. ”Har du läst klart din tidning? Eller kan jag få den?” frågar Harry. Rachel har inte läst klart hela tidningen, men hon vill inte verka otrevlig utan ler och ger Harry tidningen. Han säger tack, ler tillbaka och går ut från Starbucks. Rachel tittar efter honom och  tar en tugga på sin muffins. Han hade faktiskt pratat med henne! Rachel fylls först av en positiv känsla, som snabbt övergår i skepsis. Hon undrar varför han skulle vilja henne något på riktigt.

Arthur sitter hemma med mormor och gör sin biologiläxa. Han har prov dagen därpå och måste alltså plugga. Mormor sitter bredvid och prasslar med sin tidning som hon försöker vika ihop. Mormor frågar Arthur om han kan gå till affären och handla och lägger en inköpslista på bordet. Arthur brukar få gå och handla, tvätta och städa, men det är inget jobbigt tycker han. Han vill gärna  hjälpa mormor med saker. Arthur stänger biologiboken, tar inköpslistan och går ut i hallen. Där tar han på sig sin randiga mössa, sin gröna jacka och sina stora skor. Arthur önskar att han hade mindre fötter.

Liv är på väg hem från jobbet och vinden leker med hennes långa hår. Det börjar falla små droppar från himlen och Liv ökar farten för att inte bli alltför blöt innan hon kommer hem. När Liv står och fumlar med nycklarna dyker den snälla lilla tanten upp. Liv suckar. Tanten heter Ruthie Palmer och är 75 år gammal. Hon bor med sin man Timothy. Ruthie älskar Liv som om hon vore hennes dotter och gör allt för att göra Liv glad. Idag har hon bestämt sig för att ge Liv en tröja hon stickat. Det börjar bli kallt ute och hon vill inte att Liv ska frysa. Ruthie ger tröjan till Liv och kramar om henne. Liv besvarar kramen och tar artigt emot den mörkgröna, stickiga tröjan och går sedan in till sig. Så fort hon kommer innanför dörren kommer katten Shiba fram till henne och jamar. Liv kommer på att kattmaten är slut och hon går ut i regnet igen för att gå till affären. När hon kommer ut från dörren till trapphuset går hon rakt in i en lång, rödhårig kille som tappar sin kasse med matvaror på marken.

                                                                                                      Emilia Gerdin

Kapitel 3

Emma Ocsko sp1a

Kapitel 3

 Den rödhåriga manen blir rasande. Börjar skrika en massa fula ord till Liv han trycker upp henne mot väggen och säger att hon ska passa sig jävligt noga. När han ser att Liv börjar gråta släpper han henne samlar snabbt ihop sina matvaror och skyndar iväg. Ut ur hans ficka på den gröna bombarjackan trillar ett gulaktigt papper.

Liv sitter kvar en stund på marken och gråter. Minnena av hennes pappa som slår och skriker på henne gör henne alldeles darrig. Hon har inte träffat sin pappa på flera år nu men närkontakt eller att någon blir arg på henne gör att hon drabbas av panik. Hon känner långsamt hur hennes krafter återhämtar sig. Det har nästan slutat regna nu. Liv får syn på det gulaktiga pappret den stora rödhåriga mannen tappade. Hon plockar upp det och börjar långsamt gå längs Londons gator mot den lilla djuraffären tre kvarter bort.

Den lilla djuraffären en liten lokal som ligger i källaren på ett hörn. Butiken ser inte mycket ut för världen på utsidan, med sin stora gråa dörr som färgen har börjat låtsa ifrån, men på insidan är den en dröm för alla djurälskare. Här finns leksaker, djurgodis, foder och en massa andra saker man behöver till sitt djur. Affären är också väldigt modern och ljust inrett. När Liv kommer in i djuraffären vecklar hon upp den gulaktiga lappen den rödhåriga mannen tappade. Lappen är egentligen en utriven sida ur en bok. På sidan är det ritat en karta över Asien, i ena hörnet står det ” Lyckans källa” och några ord på ett okänt språk.

I en annan del av staden har Rachel pockat fram det gamla skrinet hon fick av sin farfar. Det är ett mycket vackert skrin i ek med en vacker ros på locket. Hennes farfar sa alltid att rosen betydde lycka. Rachel lyfter försiktigt på locket och plockar upp dagboken med de gulnadesidorna. Hon börjar bläddra i den och inser att det saknas fem sidor.

Kapitel 4 (Rättad)

Freja Brynskog SP1A

Kapitel 4

John Smith smäller argt igen ytterdörren bakom sig. Han ställer in matvarorna i köket, tar en öl och sätter sig framför TV:n. Han är fortfarande förbannad på kvinnan som gick in i honom. Han tar en klunk av ölen och försöker lugna sig. Istället för att jaga upp sig över det börjar han bläddra bland kanalerna tills han kommer fram till ett program om utdöda språk. Då kom han ihåg. Lappen! Han skulle ju kolla upp vad orden på den betydde. John Smith reser sig upp, går ut i hallen och plockar upp jackan från golvet. Han letar i höger ficka. Han letar i vänster ficka. John Smith släpper jackan och svär högljutt när han inser att han har tappat lappen.

Rachel blir förvånad att det saknas sidor i dagboken. Hennes farfar var alltid väldigt försiktig med sina saker och han skulle aldrig ha slarvat bort sidor ur sin älskade dagbok. Då ser hon det, sidorna har blivit utrivna med flit. Men varför? Och vem gjorde det? En massa frågor dyker upp i huvudet och hon bestämmer sig för att läsa dagboken för att få svar på dem. Men när hon öppnar dagboken råkar hon snegla på sitt armbandsur. Rachel ser att hon är sen och inser att dagboken får vänta. Hon tar snabbt på sig sina ytterkläder och rusar ut genom dörren.

När Liv kommer hem häller hon upp kattmat till Shiba. Sen går hon in i sitt sovrum och öppnar garderoben. Hon tar fram en låda där hon lägger saker som hon vill spara, men inte vill ha framme. Där finns bland annat några gamla foton. Hon sitter på sängen och tittar på sakerna i lådan en stund medan minnena svämmar över henne. Sen lägger hon ner lappen i lådan och ställer undan den igen. Hon sätter sig ner på sängen igen och funderar. Hon har en känsla av att det är bäst att spara lappen, men hon undrar om det är rätt. Den är ju inte hennes, men hon vill inte ge den till den våldsamma mannen. Hon vill inte träffa honom igen. Mannen var verkligen den typen av person som Liv hatar – han var som hennes pappa. Plötsligt väcks hon ur sina tankar av Shiba som sitter på hennes ben. Han ser på Liv med bedjande ögon som betyder att han vill leka.

”Ska vi leka?” frågar Liv och plockar upp Shibas favoritleksak från golvet. Då bultar det på ytterdörren. Liv rycker till och tappar leksaken på Shiba som fräser till och springer in under sängen. Liv reser sig och går nervöst mot dörren.

Kapitel 5

Frida Ekhem Landgré SP1A

Kapitel 5              

                  

Gamla minnen av Livs uppväxt forsar över henne. Framför sig ser hon en liten flicka öppna ytterdörren och mötas av vad som borde vara trygghet men synen av hennes pappa skrämmer bara den tioåriga Liv. Hon trycker bort bilderna och fokuserar. Det bultar ännu en gång på dörren, nu mer aggressivt. Hon öppnar och på andra sidan tröskeln står den rödhåriga mannen med ett hetsigt uttryck i ansiktet. Liv reagerar snabbt och drar åt sig dörren. Men mannen har redan satt sin fot i vägen. Han ryter åt henne att hon har något som är hans.

Arthur är precis på väg upp för trapporna med tunga steg. Han bär på sin söndriga väska. Mobbarna i skolan hade tagit sönder alla hans saker och det kunde faktiskt inte bli mycket värre än så här. Arthur hör helt plötsligt en mans mörka röst. Han tittar upp från sina tankar och ser en lång och muskulös man stå böjd över Liv. Arthur har inte gjort ett ljud ifrån sig men på bara någon sekund har mannen vänt sig om. Ett ärrat ansikte stirrar förbannat mot honom. Och med ens har han snabbt försvunnit ner för trapporna. Arthur stirrar efter honom och vänder sig sedan mot Liv som står skräckslagen i dörröppningen. Deras blickar möts men innan Arthur ens hinner få ur sig ett ord drar Liv snabbt igen dörren. Han står kvar där ensam i tystnad och funderar.

Liv kastar sig på låset och sjunker sedan ner med ryggen mot dörren. Han hade kommit tillbaks för den där lappen ändå. Men något hade fått henne att låtsas vara helt ovetande. Det kanske var dumt, nu kommer han antagligen komma tillbaks. Tankarna snurrar men hon går ändå fram till den lilla lådan längst in i garderoben och lyfter upp lappen. Liv läser det om och om igen men får fortfarande ingen förståelse över vad som står skrivet på lappen. Det ringer, hon stoppar lappen i bakfickan och glömmer ganska snabbt bort den. Några av hennes väninnor vill ses på starbucks och prata ihop sig om helgens skandaler. Så Liv drar på sig sin alltid så perfekta utsida och drar in mot stan.

Efter x koppar kaffe och kanske lite för många diskussioner kring alla möjliga små händelser i deras så speciella liv sitter Liv kvar ensam med en obehaglig känsla. Hon är inte sig själv med dem, inte någonstans. Hon slår bort tanken men allt känns plötsligt så otroligt löjligt och på låtsas. En ung tjej öppnar dörren till kaféet och drar av sig kapuschongen som droppar av vatten. Liv känner igen henne. Hon har ett mycket säreget ansikte som man lägger på minnet.

Efter att skakat av sig regnet glider Rachel lugnt in och sätter sig på den enda lediga platsen. Hon kommer och tänka på hur hennes farfars gamla dagbok fortfarande ligger kvar i väskan. När hon tar upp boken slås den av sig själv upp precis där de utrivna sidorna borde suttit. Rachels tankar försvinner bort och hon fastnar med blicken på en punkt och märker sedan hur någon till vänster tittar på henne. När Rachel vänder sig om ser hon att det inte är Rachel som personen tittar på utan boken. Personen håller en utriven gulnad sida i handen.

Kapitel 6

 Kapitel 6                                                  Louise Trattner

Jag har sett den här flickan förr, tänker Liv. Men var och i vilket sammanhang? Den ovala ansiktsformen, de gröna ögonen, de fylliga läpparna, det svarta håret…

Vem är hon? Hon är ju en kopia av min egen mamma. Det enda porträtt jag har av henne skulle kunna föreställa den regnvåta flickan just i detta ögonblick stirrar stelt på det gulnande papper jag håller i handen. Pappret som den aggressive tatuerade mannen i bombarjackan råkat tappa och som han var så oerhört angelägen om att få tillbaka. Varför det förresten?

Rachel kramar sin farfars älskade gamla dagbok så hårt att knogarna vitnar. Vem är flickan med det gulnande papperet? Vad har jag med henne att göra? Har vi träffats förr? Ett gulnat papper i en främmande flickas hand betyder absolut ingenting. Inbillning, hjärnspöken. Ut härifrån!

Kvar sitter Liv, försjunken i tankar. Hennes mamma är ju sedan länge död. Har hon drömt om henne och velat se henne i en främlings ansikte? Önsketänkande om en möjlig halvsyster? Plötsliga Flashbacks från Starbucks. En flicka i ett hörn ständigt gömd bakom en tidning. Korpsvart hår. Var det hon?

Långsamt och omsorgsfullt vecklar hon ut det gulnande pappret.

Karta över Asien, ”Lyckans Källa” och så några rader på ett okänt språk. Kanske det talas i något asiatiskt land?

Harry! Kaffe-lattekillen, lördagsgästen från Starbucks! Snyggingen med de bruna ögonen som sägs vara så välutbildad. Han känner säkert någon som kan tolka texten. Men hur ska Liv, servitrisen på Starbucks, våga närma sig denne man som alltid behandlat henne som luft med denna fråga?



kapitel 7

Kapitel 7

Tusentals tankar yrar runt i Livs huvud, hur ska jag kunna gå fram till Harry och be honom om hjälp?
Tänk så ignorerar han mig som han alltid gör? Ohh, jag håller på att spåra ur. Efter X antal koppar kaffe bestämmer sig Liv för att gå fram till Harry, tre meter från Harrys bord står hon där och tittar bestämt på Harry där hon möts av en blick som säger ett och ett annat.

Väl framme vid Harrys bord så frågar Liv om hon får sätta sig ner.
– Givetvis får du det, vad har du på hjärtat? sa Harry.
Liv sätter sig ner och tar fram den gula lappen ur bakfickan och frågar om han kan läsa vad som står på lappen eller om han kanske känner någon som kan översätta det som står på lappen. Harry tar en snabb titt men svarar snabbt och ilsket att han inte kan hjälpa till, Liv reser sig upp samtidigt som hon känner en djup ångest och att hela världen har svikit henne.

Rachel vaknar och går långsamt mot köket. Hon kan inte sluta tänka på den där tjejen, tankarna springer runt i hennes huvud. Rachel äter sin frukost, tar en varm dusch och bestämmer sedan sig för att titta på en James-Bond film.

Mitt inne i filmen så är det plötsligt någon som knackar på dörren, Rachel tar sig till dörren, Hon tar en titt genom kikhålet och blir snabbt chockad.
Harry Loren står utanför med ena handen bakom ryggen med något i handen men Rachel vet inte vad. Borde jag öppna, tänker Rachel? Ska jag bara ignorera det så att han tror att ingen är hemma?
Harry Loren knackar ytterligare en gång, då tog Rachel ett panik beslut och öppnade dörren.
Harrys djupa bruna ögon möter Rachel med en charmig blick som direkt får Rachel och bli generad.

Harry sträcker fram en bukett med blommor och ger henne en puss på kinden, Rachel kan inte tro att det är sant. Hon är i chocktillstånd. Efter ett par djupa andetag återhämtar Rachel sig och vägleder Harry in till lägenheten där de sedan går in till vardagsrummet och börjar prata. Rachel berättar för Harry att han ska känna sig hemma och går därefter in till sitt rum för att byta kläder.
Harry tittar omkring i hennes vardagsrum och lägger direkt märke till hennes farfars dagbok som ligger på bordet framför honom. Han tar en närmare titt på boken och märker direkt att 5 sidor är borta. Då slår en tanke honom. Liv.

Mohammed Abdul Rahim

kapitel 8

Kapitel 8 – Wilhelms berättelse

I början var folk tröstande och förstående.

- Ja, ja, det är klart att han tror så. Mannen är ju helt förtvivlad!

De klappade honom på axeln och sa att ” Du kommer ta dig igenom detta också, seså.” Men när det började gå månader och år och han fortfarande inte tyckte att han kunde fortsätta sitt liv utan henne började folk undra, var han på väg att bli galen?

Detta var vad som utspelade sig för sju år sedan när en av tidernas mest folkkära skådespelerskor Birgitte Bardo avled. En hel nation, en hel värld sörjde denna tragiska förlust. Men all deras sorg tillsammans kunde inte mäta sig med den sorg som hennes man Wilhelm kände. Denna korta, grönklädde man vägrade acceptera att hon var död. Tillsammans med sin gamla rynkiga mopshund Frans stängde han in sig i sitt bibliotek. Han flydde in i böckernas värld för att försöka glömma och hitta en väg tillbaka till ett liv utan sin älskade Birgitte. Han somnade ofta i en brun läderfåtölj längst in i biblioteket med en bok på näsan. När han efter många år tyckte sig ha läst sig igenom hela biblioteket och hans saknad efter Birgitte fortfarande var lika stark var han nära på att ge upp. Men så en kväll såg Wilhelm Frans ligga under bordet och tugga på en bok han aldrig sett förut. Wilhelm lossade boken från Frans käftar och började bläddra iden. Redan efter första sidan var han uppslukad och när gryningen kom slog han ihop boken och flög ur fåtöljen

- Mitt nya liv har börjat! ropade Wilhelm. Han var så glad att han gick ut på balkongen och spelade säckpipa i flera timmar. Hans bakfulle granne Harry Loren skrek ilsket från sitt fönster att om inte Wilhelm slutade skulle han köra upp Wilhelms säckpipa på ett ganska opassande ställe. Wilhelm bara log och vinkade, inget kunde förstöra hans glädje nu.

Boken berättade legenden om Lyckans källa som låg i Asien. Där skulle han kunna bli fri från sin sorg och börja ett nytt liv. Ett litet problem fanns dock. För att komma till Lyckans källa var man tvungen att passera fyra livsfarliga utmaningar och ingen hade någonsin klarat sig fram levande. Wilhelm bestämde sig för att ta med sig några medhjälpare som kanske skulle behöva offras på vägen, alla utvalda med stor noggrannhet.

Idag tre år senare har hans plan satts i rullning, för bara några dagar sedan med spridningen av dagboksanteckningarna. Nu sitter han i sin lägenhet med alla inblandades foton framför sig. Han tittar ömt på dem, mest på Rachel McCarley. Rachel är mest intelligent av alla i gruppen, och en otroligt skicklig kampsportare. Förutom blonda skandinaviska tjejer så älskar Wilhelm tjejer som kan slåss. Hon är alltså oumbärlig men viktig är också John Smith tänker Wilhelm. Smith kan klå vem som helst i slagsmål bara för att han är så fruktansvärt aggressiv och alldeles för dum att inse ett underläge.

- Och så kan han göra bomber, plus i kanten på dig Smith, skrockar Wilhelm.

- Och lilla Liv, säger Wilhelm till bilden på flickan. Du är ju rädd för både våld och mörker men jag känner på mig att du kan utvecklas till något mycket bättre och vara en riktig tillgång till gruppen. Du vill ju faktiskt kämpa för kvinnors rätt inom FN så helt ryggradslös kan du j inte vara. Om inte kan du ju alltid vara bra om någon behöver offras.

Sist men inte minst får också Arthur följa med. Wilhelm avskyr egentligen Arthur på grund av hans långa ben men han är ju ganska bra på matte, att simma och för att han egentligen är viktigast av alla. Arthur är viktig för att han har en väldigt stark önskan om att han mormor ska överleva sin sjukdom och det är precis detta lockbete Wilhelm ska använda på dessa trasiga och sorgsna människor. Löftet om att få sin önskan uppfylld och bli lycklig vid Lyckans källa. Om det så handlar om en mormor, en son att överföra sina värderingar på, en lycklig uppväxt eller bara att finna kärleken. Tyvärr så kommer inte Wilhelm be dem att läsa det finstilta, nämligen att de kanske inte kommer att överleva.

Wilhelm stryker ut några veck på sin gröna joddlardräkt och känner ett starkt sug efter något sött. En apfelstrudel skulle sitta fint. Han drar på sig sin alldeles för stora pälsrock så att han ser ut som en pälsboll med ben och ger sig iväg mot sitt tyska favoritkonditori några kvarter bort.

Han hajar till vid de stora tv-skärmarna på Piccadilly Circus. Ett bekant ansikte susar förbi på skärmen innan de klipper över till nyhetsuppläsaren. Wilhelm stannar till och lyssnar.

- För bara några timmar sedan mördades Howard Ross utanför sitt hem i en förort till London. Hans granne John Smith är huvudmisstänkt grundat på tidigare hot riktade mot Howard Ross. Mr. Smith är försvunnen från sitt hem och är efterlyst av polisen. Motivet till mordet misstänks vara rasism då Mr. Smith är öppet nazist och Mr. Ross var mörkhyad. Mr. Smith är sedan tidigare känd av polisen.

Under inslaget rullar bilder förbi, bilder på John och på Howard hems som är avspärrat av polisen.

- Helvete! Wilhelm sparkar till en stolpe.

Bredvid honom ryggar en kvinna med sitt barn skrämt tillbaka. Wilhelm tittar surt på henne och skyndar argt iväg. Wilhelm bryr sig inte ett dugg om den mördade Howard Ross. Han kände ju inte personen för Guds skull! Nej, han är rasande på John Smith.

- Hur kan Smith vara så fullständigt korkad?! Wilhelm muttrar för sig själv och går med bestämda steg tillbaka mot lägenheten. Gå och mörda någon just nu?! Jag behöver honom för uppdraget och då kan han inte sitta i fängelse.

Wilhelm stannar och drar ett djupt andetag och plötsligt går det upp för honom.

- Det finns bara en sak att göra, tänker han. Det är egentligen alldeles för tidigt, men äventyret måste börja ikväll.

Nu måste Wilhelm hitta Smith innan polisen gör det. Sedan gällde det att hämta upp alla andra och lämna London så snabbt som möjligt. Wilhelm skyndar hem till lägenhet medan mörkret lägger sig över Londons gator.

Alice Herrström

kapitel 9

Kapitel 9

Liv sitter hemma och funderar på vad hon hade sagt till Sir Harry Loren. Varför skulle han bry sig eller ens vilja hjälpa mig, tänkte hon under tiden kelade med sin älskade katt Shiba. Sir Harry Loren hade stängt ut henne helt och han brydde sig inte om henne. Jag borde aldrig tagit den gula lappen från den rödhårige mannen, tänkte hon surt. Sedan går Liv fram till den lilla lådan längst inne i garderoben. Hon tar upp den gula lappen från fickan och läger ner den. Liv vill inte ha något med den att göra längre.

Arthur sitter hemma och funderar om vad som hade hänt den gången mannen hade hängt sig över Livs dörr. Vad ville han? Tänkte han, medan han tittade genom posthögen ute i hallen. Hans mormor bad honom att titta igenom den, eftersom hon tyckte att högen hade legat där för länge nu. Bland reklamen hittar han ett brev. På brevet står det ” Lyckans källa” och några rader på ett språk som han hade sett förut. Arthur stannar till och tänker efter en lång stund. Plötsligt kommer han på det, det var likt latin som han lär sig i skolan., men det kan inte stämma, tänkte han. Det står att det finns skatt gömd någonstans i djupt inne i skogen. Arthur tittar på brevet noggrant en stund, sedan bestämmer han sig för att öppna det. Inne i brevet hittar han fyra gula lappar.

Någon annanstans i staden, kommer Harry underfund med att den blonda tjejen som hade frågat honom om hjälp hade ett av de fem utrivna papperna i dagboken.  Rachel kommer in i rummet igen efter ha bytt om. Hon ser Sir Harry Loren med dagboken i handen. Det var därför han kom, det var inte mig han var intresserad av utan dagboken, tänkte Rachel lurad. Nu tittar Harry på henne och ler. Rachel kan inte motstå hans stora bruna ögon och tänker låta honom förklara sig. Innan Rachel hinner fråga honom, säger han att han vet vem som har en av dem utrivna sidorna i boken. Rachel anar vem det är innan Harry säger det. Det är den blonda tjejen som jobbar i Starbucks. De bestämmer sig för att ge sig av, för att hitta henne.

Wilhelm tänker hur han ska lösa problemet. Var och hur ska han hitta John Smith? Även om han avskyr John så behöver Wilhelm honom för hans styrka under resan. När han ser sig i spegeln blir han medveten om att ögonbrynen åter växt ihop och nu bestämmer han sig för att gå till affären och köpa hårborttagningsmedel. På vägen till affären får han höra arga röster i liten folksamling. I dessa lägen hatar han sin korta längd. Han trampar och knuffar undan folk. Framför honom står två polismän som försöker få in en lång och rödhårig man i polisbilen. Wilhelm hoppades på att han kunde komma närmare och se vem det var, men plötsligt kom ytterligare en polisbil och folk tvingades flytta sig. Den rödhårige mannen tvingades sätta sig i bilen. Wilhelm hade sina gissningar om vem det var. Var det John Smith och i så fall hur skulle man få ut honom ur polisbilen?

 Sara Feltenheim

kapitel 10

Kapitel 10

Vad ska han göra? Wilhelm står nästan och hoppar på sitt ställe så frustrerad han är. Varför var John Smith tvungen att göra såhär? Varför är han alltid tvungen att göra det värre än det redan är? Wilhelm tittar runt omkring sig för att finna en lösning men upptäcker snabbt att det inte finns någon. ”Skit också, vad hade John Smith gjort om han satt i min situation?” tänker han för sig själv medan han drar sig irriterad i sitt skägg. Och just i den sekunden går det upp för honom, han måste sätta sig i samma situation som Smith. Det finns ingen återvändo, han måste göra det. Wilhelm tar ett djupt andetag, rusar fram till polisbilen och slår till den ena polismannen.

Liv går genom en av centrala Londons gator på väg till jobbet på Starbucks. Ljud från taxibilar och stressade människor på väg till jobbet gör så att hon får huvudvärk. Hon har precis varit på ett modelljobb som tog henne flera timmar att genomföra och hon orkar inte all denna högljudda nivå. Hon känner sig obekväm i sitt bruna hår men hon hade varit tvungen att färga det. Liv hade drömt en hemsk dröm under natten om att hennes pappa hade hittat henne och hade därför känt sig tvungen att förändra sitt utseende så att han inte kan känna igen henne.

 Just när hon ska svänga in på gatan som leder till hennes jobb krockar hon med en man och faller pladask mot marken.

”Oj hur gick det?”. Liv känner igen den rösten. Rösten som ger henne värme i kroppen och lätt rödhet på kinderna. Hon tittar upp och där står Harry och en annan tjej som hon har sett flera gånger på Starbucks. ”Jo det gick bra” svarar Liv men känner av lite smärta i låret. ”Åh typiskt”, tänker hon för sig själv. ”Nu måste jag gå runt på jobbet hela dagen med smärta”.

”Vänta lite. Jag känner igen dig. Är inte du tjejen som jobbar på Starbucks?”, frågar Harry med en förundrad blick. Jäklar, han är snygg t.o.m. när han verkar förbryllad. ”Ja det är jag”, svarar Liv och torkar av sina svarta jeans samtidigt som hon försöker få ur Harry ur sina tankar. ”Är det du som är Liv?". Denna gång var det tjejen som frågade. Liv har aldrig gillat henne, hon är så snygg fast hon ser alldeles för alldaglig ut och verkar så självsäker. Men även för att Harry alltid har kollat åt hennes håll men inte åt Livs.

”Ja det är jag som är Liv”. Jäklar vad ont det gör i låret nu. ”Hur vet ni mitt namn?”. Liv börjar bli lite misstänksam, vad vill dessa människor henne egentligen? Kan de inte lämna henne ifred så att hon kan gå till jobbet och få det avklarat. Åh typiskt, nu är hon sen också.

”Om det inte är något mer så måste jag tyvärr fortsätta. Är sen till jobbet så…”. Innan Liv ens hinner avsluta sin mening tar Harry tag henne i armen. Hade det varit någon annan hade hon blivit livrädd men inte nu när det är han. ”Vi behöver verkligen din hjälp. Snälla?” Harry börjar släppa taget om hennes arm men dröjer kvar sig när deras händer möts. Det går en ilning genom Livs kropp och hon är nästan på väg att ge ifrån sig ett ljud som hon är glad över att kunna hålla kvar inom sig. ”Vad är det ni behöver hjälp med?” får Liv ur sig

samtidigt som hon försöker ta sig samman.  ”Du frågade Harry om hjälp med en gul lapp som du hade hittat, stämmer det?” frågar Rachel när hon tar ett steg närmre Liv. ”Ja vad är det med den?”. ”Vi tror att den kan innehålla mycket viktig information” svarar Harry och ställer sig bredvid Rachel. ”Livsförändrande information”.

Efter en viss tid och en viss uppfylld information skiljer dem sig åt och Liv vandrar vidare mot Starbucks. Vad var det precis som hände? Skulle lappen kunna förändra hela hennes liv? När hon väl är ett tiotal meter ifrån ingången till jobbet krockar hon än en gång med någon. Men denna gång är det den sista personen hon någonsin har kunnat drömma om.

Louise Ingemansson

kapitel 11

Kapitel 11

Liv står som fastfrusen och stirrar in i en kort, ganska tjock rödhårig liten gubbe. Han når henne knappt upp till midjan men hon kan ändå se hans ursinniga blick. ”Flytta dig!”, morrar han åt henne. Liv ryggar tillbaka. Hon har alltid avskytt konflikter. Sen springer han iväg, som om han blev jagad av någon. Han tappar något på marken men verkar inte märka det. Liv står chockat kvar. Har allt det här konstiga ett samband? Först visste Harry Loren hennes namn, och berättade den där Rachel-tjejen allt om Lyckans Källa, dagboken och den gulnade lappen. Liv vet inte riktigt vad hon ska tro om det. Hon har inte bestämt sig för om hon ska tro på det eller inte. Och nu… Livs tankar avbryts av att ett gäng högljudda polismän kommer springande åt samma håll som tjockisen precis sprang. Fartvinden efter dem får en liten papperslapp som legat på marken att virvla iväg. Liv plockar upp den. Hon ryggar tillbaka när hon ser att den är till henne. Till Liv: Avresan mot Lyckans Källa avgår nu på lördag klockan sju om aftonen från hamnen. Ett stort fartyg väntar på dig där. Ta med dig lämpliga kläder för en relativt lång resa. Hälsningar Wilhelm Klein. Liv stirrar på lappen. Den lille tjockisen tappade alltså inte lappen av misstag. Och Wilhelm Klein, vilket fånigt namn! Aldrig att hon skulle åka på någon larvig resa. Det är säkert bara ett skämt. Liv skyndar hemåt, hon har för sig att hon glömde ge Shiba kattmat imorse.

”Fördömt! Släpp mig, polissvin!”, skriker Wilhelm åt poliserna med spelad ilska i rösten. Ärligt talat tycker han att det ska bli skönt att sätta sig i polisbilen, det här med motion är verkligen inte hans grej. Han har aldrig varit såhär andfådd i hela sitt liv. Wilhelm ler åt sig själv när han tänker på att expeditionen är så gott som färdigplanerade. Alla deltagare har äntligen fått varsitt meddelande och information om att infinna sig i hamnen på lördag. Wilhelm skrattar rått. Äntligen! Nu ska han bara leta upp John Smith, sen är allt ordnat. För första gången på länge, faktiskt ända sedan Birgitte dog, andas Wilhelm lugnt igen. Han ska äntligen få tillbaka sin älskling.

I en annan del av London sitter John Smith i en, fruktansvärt otillfredsställd med tillvaron. Det var ju inte hans fel att han mördade den där killen. Sånt bara händer. Förresten förtjänade han det, ingen säger till John Smith vad han ska och inte ska göra. Nej, nu är han trött på att vara instängd här inne. John vänder sig åt polisen som sitter vid hans sida och ska vakta honom. ”Hörru, polisjävel, varför är det ett stort hål i taket?”, säger John. Polisen tittar frågande på John, sedan höjer han sitt huvud mot taket för att se efter. Vilken pantad polis, tänker John innan han sparkar polisen hårt mitt i ansiktet. Polisen ramlar ihop i en liten medvetslös hög. John reser sig upp, tar nyckeln till handklovarna från polisens bälte, låser upp låset och lyckas till slut även hoppa fram till förarsätet och kör iväg. Han stänger av ljusen så att inga fler poliser ska kunna se honom inne i bilen. När han har kommit ut till en av Londons förorter kör han plötsligt på något. Något, som ser ut som en liten tant, ligger ner på marken. En lång, smal figur står bredvid henne. John svär en lång ramsa och kör sedan därifrån i ilfart.

På sjukhuset sitter Arthur Jones någon timme senare bredvid sin mormor som ligger i en sjukhussäng. ”Arthur, min kära Arthur. Det är något som jag måste berätta för dig.”, säger hans mormor sammanbitet medan hon kämpar för att tala. Arthur känner hur tårarna är på väg. Var stark, var stark, du måste vara stark! ”Ja, mormor?”, säger Arthur. Hans mormor öppnar munnen, gapar en stund och stänger den sen igen. Precis som om hon försökt säga något men ångrat sig. Arthur kände hur hans hjärta bankar utanför kroppen. Han flyttar sig en bit ifrån sin mormor. Hon skulle inte få märka att han var rädd. Var stark, var stark! Mormor tog Arthur i handen. ”Åh, kära barn. Ta inte det här för hårt nu, vad jag kommer säga till dig nu är väldigt, väldigt…” Hon avbröt sig själv med en ljudlig hostning. ”… viktigt. Arthur, dina föräldrar dog aldrig i någon bilolycka.” Arthur hoppar till av ren chock. ”Men, jag, ursäkta? Mormor, hur menar du? Det är klart att de dog i en bilolycka! Jag vet det!”, säger han chockat. Mormor andas djupt och rosslande. ”Ja, Arthur du har trott dig veta det i snart fjorton år. Men det är fel.” Nu strömmade tårarna ner för hans kinder. Han var en hårsmån från att resa sig upp och springa därifrån, när han kände mormors hand runt sin arm. Hennes hand kändes iskall och var flammig och blålila.

”Snälla Arthur, sitt ner. Bara sitt ner så ska jag förklara för dig.”, säger hon sakta. Arthur ser långsamt på sin mormor. Tänk om hon inte ens var hans mormor, eftersom att hans föräldrar tydligen inte var dem han trodde att de var? Mormor andas långsamt. ”Arthur. Jag har svurit att inte berätta detta för dig innan du fyllt femton. Men eftersom att jag ändå väldigt snart kommer trilla av pinn, så känner jag att det är lämpligt att berätta det för dig nu. Din mor var inte alls tandläkare. Hon var äventyrare. Jag följde med henne under många expeditioner. Efter ett tag tröttnade din mor på att äventyra och flyttade tillbaka till London och gifte sig med sin ungdomskärlek. Jag tror inte att han förväntade sig några barn, så när din mor bestämde sig för att behålla dig stack han. Jag gillade honom aldrig. Nåväl, din mor dog när du inte var mer än ett år. Hon hade fått ormgift i benet från en expedition i Argentina. Jag sörjer henne fortfarande, hon var en fantastisk människa och det är så synd att du aldrig fick lära känna henne. Ja, Arthur. Det var det hela.” Hennes ansikte var så vitblekt att hon såg spöklik ut. Arthur, som återfått talförmågan igen, såg in i sin mormors döende ögon. ”Mormor. Vem var min far?”, sa han. Mormodern log ett snett leende. ”Är, Arthur, vem din far är. Han lever fortfarande. Jag tror mycket väl att du vet vem det är.”  

Ebba Lövehed SP1A

kapitel 12

Kapitel 12

Arthur stirrar in i sin gamla mormors ögon. ”Men mormor berätta vem det är då, mormor berätta!” nästan skriker Arthur. ”Lugna ner dig mitt barn, det är ofint att skrika sådär”,  säger Arthurs mormor med en svag och trött röst. Men Arthur hinner ändå se en glimt av glädje i hennes ögon. Hur många gånger har hon inte sagt till honom att en ordentlig pojk ska kunna behärska sig i vilken situation som helst.

”Din pappa är en mycket speciell man och som sagt gillade jag aldrig honom, hur han kunde få en så vacker kvinna som din mamma och min dotter kommer jag aldrig att förstå.” ”Mormor just nu bryr jag mig inte om hur han var, jag vill bara veta vem han är”,  säger Arthur. ”Det är Wilhelm Klein, den rödhåriga lille mannen som bor i vårt kvarter.” När Arthurs mormor har sagt det, drar hon en sista suck och tittar djupt in i Arthurs ögon och säger. ”Ta hand om dig min pojk, du kommer att komma långt i livet.” Sedan sluter hon ögonen.

Arthurs läppar är som fastfrusna, han kan inte röra dem. En lång stund sitter han och bara stirrar tomt framför sig. Tankarna virvlar runt i hans huvud, hans pappa är Wilhelm Klein och hans mormor har precis dött framför hans ögon. Det är först efter den tanken som Arthur inser vad som har hänt, hans mormor har dött, hans kära mormor. ”Mormor, mormor vakna, snälla vakna mormor!” skriker Arthur rakt ut.

Det dröjer inte många sekunder innan det rusar in några sjuksköterskor, men Arthur tar ingen notis om dem.

Någon halvtimme senare kommer det fram en sjuksköterska med blont långt lockigt hår, hon ser väldigt snäll ut. "Arthur jag beklagar verkligen det som har hänt, men vi ska göra allt vi kan för att rädda din mormor.” ”Vad menar du?” säger Arthur med en snyftning. ”Hon är ju död, fattar du, död.” ”Nej Arthur hon är inte död, hon ligger i koma och vi ska göra allt vi kan för att få tillbaka henne till medvetande”,  säger den blonda sjuksköterskan. ”Ehm eh okej” , säger Arthur, mer får han inte fram. ”Nu är frågan vad vi ska göra med dig, jag måste först och främst ringa dina föräldrar” , säger den blonda sjuksköterskan. ”Nä det går inte…” börjar Arthur. Sedan kommer han på att nu kanske han kommer att bli placerad på ett barnhem eller något liknande, det skulle vara hemskt, dessutom måste han ju få tag i Wilhelm nu när han äntligen har fått en pappa. Arthur finner sig snabbt och fortsätter ”… eh, jag menar att det inte behövs, jag går hem till min pappa själv:” ”Men det går ju inte förstår du väl, vi måste ju se till att du kommer ordentligt hem efter allt som har hänt” ,  säger den blonda sjuksköterskan och tittar snällt på honom. ”Jag klarar mig.” säger Arthur och med de orden springer han ifrån den blonda sjuksköterskan så fort han bara kan. Han kan höra att hon ropar efter honom, men inte vad.

Väl hemma i hans eget rum börjar Arthurs tankar virvla runt i hans huvud igen. Hans pappa är den lille sure rödhårige mannen som alltid bär runt på en säckpipa och som dessutom bor i hans kvarter. Arthur har ju sett honom hur många gånger som helst, tänk att det är hans egen pappa han har tittat på i alla dessa år. En riktig sur pappa. Men Wilhelm har inte alltid varit sådan, för flera år sedan var han en glad man, men då levde fortfarande hans fru Birgitte. Arthur minns att hon var en känd skådespelerska, lång och väldigt vacker. Mycket mer kan han faktiskt inte komma ihåg. Han var ju inte så gammal när hon dog.

”Men det var ju inte Birgitte som var min mamma.” säger Arthur högt för sig själv. I så fall måste Wilhelm träffat min mamma innan han träffade Birgitte. Med de tankarna i huvudet faller Arthur i en lång och orolig sömn, helt utmattad av vad som har hänt de senaste timmarna.

John Smith är irriterad, nu ligger han illa till, det var ju en himla otur att han råkade döda den där grannen. Otur och otur förresten, det var kanske meningen. John vet faktiskt inte riktigt själv, i vilket fall som helst var den där grannen jobbig och nu blev det som det blev. Han har inte tid att tänka mer på det just nu, han har något mycket viktigare att tänka på, nämligen hur han ska komma undan alla poliser som myllrar runt i staden.

Liv sitter uppkrupen i sin soffa med en varm filt över benen och en stor rykande kopp te i händerna. På bordet ligger papperslappen som Wilhelm Klein medvetet hade tappat för att hon skulle hitta den. Avresan mot Lyckans Källa är de första orden. Liv vet inte vad hon ska tro. Det där med Lyckans Källa låter för bra för att vara sant. ”Alltså kan det inte vara sant, eller kan det?” mumlar Liv för sig själv. ”Dessutom skulle jag aldrig våga åka iväg, särskilt inte med den där sure Wilhelm.” Nej nu tänker Liv sluta tänka på det där, teet är upp drucket och hon tänker gå och lägga sig.

 När Liv ligger i sängen kan hon inte sova. Hon kan inte släppa det där om Lyckans Källa. Vad har hon att förlora egentligen? Hon vill ju hitta kärleken och kunna känna sig riktigt lycklig. Just när hon har tänkt färdigt den tanken bestämmer hon sig, hon ska åka! Liv far upp ur sängen, letar fram en väska och börjar packa, hon har inte en sekund att förlora.

Beata Ackzén SP1A

Kapitel 13, den officiella versionen!

Kapitel 13

Liv går med raska steg genom Londons mörka gator. Med sig har hon sin tunga resväska som hon drar efter sig. Plötsligt stannar hon upp och tänker ” Vad håller jag på med egentligen, vart är jag på väg? ”. Hon lutar sig mot en husvägg och sjunker uppgivet ner på den kalla gatan.

John Smith springer längs en tom gata, han vet inte var han är på väg. Allt han vet är att han inte längre kan stanna här, polisen är efter honom och det är bara en tidsfråga innan dom kommer hitta honom. Han stannar till för att hämta andan på en gata där han ser en ung kvinna sitta på marken,Liv.

John Smith och Livs blickar möts och Liv grips av panik. Hon känner igen hans blåa ögon och framförallt ärret på hans ena öga. Hon vet att det var han som tappade en av sidorna till dagboken som Liv sedan tog. Men John Smith ser inte arg ut, han ser ut att ha lika mycket panik som hon själv. John Smith hjälper Liv upp från gatan och hjälper henne borsta av hennes kläder som blivit smutsiga från gatan. ”Följ med mig” säger Liv och John Smith gör som hon säger. De fortsätter tillsammans genom Londons tomma mörka gator.

Rachel och Sir Harry Loren sitter i Rachels kök. I flera timmar har de suttit där och kaffet har blivit kallt för längesedan. De säger inte så mycket och stämningen är väldigt avslappnad och lugn. Rachel bryter tystnaden och säger ” Det känns som om någonting kommer att hända ”. Sir Harry Loren kollar ut genom köksfönstret en lång stund men kollar sedan Rachel i ögonen och säger, ”Då är det inte bara jag som har en konstig känsla, något kommer hända, snart ”. Plötsligt bryts den lugna stämningen när det bultar kraftigt på dörren. Harry och Rachel tittar på varandra. Det bultar hårdare och hårdare på dörren och Harry går och öppnar tillslut. Han möts av Liv och John Smith som ser ut att ha något att säga.

” Vi ska hitta lyckans källa inatt, det är dags nu! ” säger Liv.

Arthur står utanför Wilhelms dörr. Ska han våga ringa på dörren och berätta att han är hans son? Klockan är mycket och det är kolsvart ute. Arthur tänker att Wilhelm kanske redan sover och blir arg om han blir väckt? Plötsligt skjuts dörren upp och i dörröppningen står Wilhelm.

” Hade du tänkt stå här länge till? ” muttrar Wilhelm surt under sitt röda skägg.

Arthur är chockad och står bara med öppen mun och tittar ner på den arga rödhåriga dvärgen som står i joddlardräckt och stirrar på honom.

” Jag har sett dig genom kikhålet ” fortsätter Wilhelm och Arthur skäms.

Arthur hittar inte orden och står bara och  ser dum ut, det var inte såhär han hade tänkt sitt första möte med sin pappa.

” Kom, vi har inte tid att stå här, vi måste ge oss av ”

” Vad menar du? ” säger Arthur.

” Du vill väl att din mormor ska klara sig? Vi måste hitta lyckans källa! Vi har inte tid att stå här och småprata, kom nu! ”

Arthur och Wilhelm går bredvid varandra i tystnad. Längre ner på gatan går 4 människor som ser vilsna ut. ”Där är dom ju” säger Wilhelm och Arthur tycker sig höra en viss glädje i hans röst.

De 4 människorna längre upp på gatan har börjat gå mot Arthur och Wilhelm. När de kommer närmre känner alla igen varandra och det råder inte längre någon tvekan om de ska åka någonstans. Enda frågan är hur.

” Är det någon som vet hur vi tar oss dit? ” frågar Sir Harry Loren och Wilhelm svarar ” Vi måste bege oss mot hamnen, resan börjar där. ”

Alla sex börjar gå mot hamnen i tystnad. Ingen säger något, alla har fullt upp med tankarna som snurrar i huvudet. Väl framme vid hamnen märker dom att de inte längre är ensamma, någon har följt efter dem...

Louise Friberg SP1A

Kapitel 14

Kapitel 14

”Shyy” väser Rachel helt plötsligt och gör en snabb rörelse som får de andra deltagarna att stanna och bli knäppt tysta. ”Vad är det Rachel?” frågar Liv med en darrande röst och försöker se vad som döljer sig runt omkring dem i den mörka natten. ”Jag hörde fotsteg bakom oss” säger Rachel tyst med fasa i rösten. ”Det var säkert bara vågorna du hörde, kan vi fotsätta nu?” säger John Smith med en otålig och suckande röst. Precis när han uttalat de orden hörs en mansröst bakom dem. ”Wilhelm? Allt är klart!” Alla ryggar till och vänder sig snabbt om. Wilhelm tittar nöjt och lugnande på gruppen innan han vänder dem ryggen och går emot den mörka skepnaden som står en bit ifrån dem.

Även fast de alla försöker höra vad Wilhelm och den okände mannen pratar om hörs bara mummel. Efter några minuter som känts som en evighet kommer Wilhelm tillbaka och säger ”resan blir inte precis bekväm, följ efter mig!” Alla följer nu efter Wilhelm till en stor träbrygga. Den okände mannen syns inte längre till, stämningen i gruppen är nu ännu mer spänd och det är precis som att man kan ta på nervositeten. Wilhelm stannar upp och kollar upp mot ett stort lastfartyg. ”Det var kaptenen över detta fartyg som jag pratade med innan, jag har känt honom sedan många, många år tillbaka, han låter oss åka med på detta fartyg, tyvärr får de som jobbar på fartyget inte se oss.” säger Wilhelm och skrattar nästan.”Va? Vad menar du nu?” säger Harry och kollar först på Wilhelm och sedan på resten av gruppen.

”Ser ni trälådorna där borta?” Wilhelm lyfter sin vänsterhand och pekar mot ett par stora trälådor.”Kaptenen har ordnat så att några av dessa lådor är tomma, Om 10 minuter ska dessa lådor lastas in i fartyget av matroserna, då ska vi ligga i dem och inte säga ett pip! Detta gäller liv och död, ni vill väl alla att vi ska hitta lyckans källa?” Wilhelm låter road när han säger det.”Säkert bara för att han är liten och inte har något problem med att få plats i en låda.” tänker Harry Ilskt. ”Jag tänker verkligen inte ligga i en låda ensam enda till Asien!” utbrister Liv och har tårar i ögonen. ”Sluta tjura Liv!” Wilhelm låter nu förbannad. ”Lådorna är tillräckligt stora för att två av oss ska få plats i varje låda, vad sägs om Harry och John Smith i en låda? Arthur och Liv i en låda? Och du och jag i en låda Rachel? Eller föresten jag struntar i vad ni tycker, nu blir det så här, vi har ingen tid att stå här och diskutera!”

”Du kan inte mena allvar?” Säger Rachel och kollar skeptiskt på Wilhelm. ”Såklart han menar allvar” utbrister John Smith ”Jag har i alla fall inget emot detta, polisen är efter mig, var inte så fega nu!” John Smith är den första som lägger sig i en av lådorna. ”Skynda er i nu! någon av matroserna kan komma vilken sekund som helst! Vi ses i Asien mina vänner!” Wilhelm låter nöjd och stänger hans och Rachels låda. Nu väntar en lång resa mot Asien…

Sophie Nilsson SP1A

kapitel 15

KAPITEL 15

Liv pustar ut och tar ett djupt andetag. Luften är härligt frisk och hon njuter av det första friska andetag hon tagit på veckor, äntligen är de framme! Hon drar in luften genom näsan långt ned i lungorna och känner att det doftar svagt av unket, samtidigt fångar en kylig vind hennes tankar och hon vänder sig snabbt om för att försäkra sig att dem andra är kvar.  

Arthur står och sträcker på sig efter att varit instängd i en låda i flera veckor, han ser hur de andra packar upp sina saker och också dem sträcker på sig. Hans blick glider vidare till Wilhelm som står lite avsides och verkar otålig. Vilket snack de hade haft, han och Wilhelm. Arthur hade så snabbt som dem gett sig iväg bytat plats med Rachel som villigt gav upp sin plats. Han rycks abrupt ur sina drömmar.

”Skynda er” ropar Wilhelm men hans röst försvinner i vinden och han tvingas ropa en gång till för att fånga allas uppmärksamhet. ”Vi har en bit att gå så det är bäst att vi skyndar oss” säger Wilhelm och plockar upp sin väska. Dem börjar alla gå efter Wilhelm som nästan små springer ifrån dem.

Var är han? tänker Wilhelm när han skyndar över kajen och in i skogen. Han drar en lättande suck och saktar ner när han ser honom, men han är inte ensam. Wilhelm som nu har stannat skruvar nervöst på sig, detta var inte enligt hans plan. Dem andra som nu har slutit upp bakom honom tittar frågade på varandra. Alla känner dem spänningen och oron i luften och John smitt är den första att säga någonting ” God daa-ag” orden fastnar i halsen när han ser den okände manens isande blick.

Shit! tänker John och låter sin blick vandra mellan dem olika männen, dem är stora, kraftiga och alla bär dem något som ser ut som hemgjorda gevär. Trotts den obehagliga stämningen är han glad att han är iväg, han tänker tillbaka på dem senaste månader och allt som hänt honom och att han verkligen lyckades komma ifrån snutjävlarna som var efter honom. Han småler när han tänker på det. Han ser nu att Wilhelm går iväg med en av männen, dem verkar diskutera livligt och Wilhelm blir klar röd i ansiktet för att sedan lugna ner sig och de fortsätter konversationen. John försöker höra vad dem säger, han vill fråga dem andra men ingen vågar yttra något. Åhh, han vill så gärna snacka med Rachel, han vänder sig om för att möta hennes blick och försöker låt bli från att instinktivt ta hennes hand. Han är så glad att dem kommit varandra så nära under resan hit, han hade berättat allt för henne och hon hade tyst lyssnat på allt han hade och säga. Han försöker förgäves möta hennes blick men det är omöjligt, hon stirrar blint på den dumme snobben, Sir Harry Loren.

Wilhelm återvänder till dem och fortfarande röd i ansiktet men nu av en annan anledning, upphetsat börjar han berätta hur dem ska ta sig här ifrån och börja sin resa mot lyckas källa. ”Guiden här ska visa oss vägen men det kan bli mycket farligt så vi måste hålla ihop, han tittar noga på var och en av dem. ”Har ni alla bitarna av sidan?”  ”De bildar riktlinjer hur vi ska gå” Han vänder sig mot Liv som ser förtvivlad ut, ”MIN LAPP!!” De andra hinner inte säga något från Liv rusar iväg.

Liv springer allt vad hon kan ner mot kajen, hon har glömt sin ryggsäck i en av lådorna. Det har nu börjat skymma och än en gång slås hon av tanken att det är mycket kyligare än hon förväntat sig.  Hon pustar ut, ryggsäcken och lappen ligger orörda kvar där hon lämnat dem men innan hon hunnit vända sig om tar någon hårt tag i hennes axel.

Emelie Lannebro Bergman sp1a

kapitel 16

Kapitel 16                                                                                             Sundberg, Ebba

”Vad tusan håller Liv på med?!” skriker Wilhelm argt. ”Jag vet inte hon kanske har snubblat eller hittat en fin sten?” säger Rachel med en ironisk och bitchig röst. ”Jag tyckte hon sa att hon glömde sin lapp!” säger sir H. Loren. ”Äsch kom igen nu allesammans så hämtar vi fruntimret… man vet aldrig med kvinnor, speciellt inte när man är på nya platser, de ska alltid försvinna och kolla på fina saker…” säger Wilhelm med en arrogant ton i sin röst. ”Haha, HELT RIKTIGT! Speciellt när man ska ut och shoppa med dem, de försvinner alltid.” håller Arthur med Wilhelm.

Liv vänder sig sakta om, hjärtat slår snabbare, där står en man. Hans hud är gyllenkysst och hans ögon är stora och grönspruckna, hon blir kär. ”he—ee---eejjj (harklar sig) HEJ!” säger Liv och blir illröd i ansiktet. ”Goddag, jag tror att du glömde den här på båten, fröken?” säger den stilige mannen samtidigt som han räcker fram henne ryggsäcken. Liv försöker säga något men hon fnittrar för mycket för att orden ska komma fram. ”Ehm, förresten! jag ska kanske presentera mig?” han lutar sig fram mot henne, tar tag i hennes vänstra hand och kysser den ”Bruce” säger han med en väldigt manlig röst, han blinkar med ögat och Liv tror att hon ska svimma. ”J-a-hi-hi-g (harklar sig) Ehm haha! Jag heter, eeee……” pinsamtystnad uppstår, Liv andas och känner hur kinderna brinner. ”jag he—eter Liv”. Bruce ler och tar hennes väska på ryggen ”Ja, jag vet inte om Wilhelm har berättat om mig, men jag är hans liv vakt. Förut var jag Birgittes livvakt men hon dog för tre år sedan och enda sedan dess har jag varit anställd hos Wilhelm”. De möter upp resten av gruppen, Liv kan inte släppa sin blick från Bruce.

”JASSÅ! Där är du… nåja då går vi. Bruce… ehhm Bruce (funderande mummel) Bruce? just det, BRUCE! Allesammans det här är Bruce han är min livvakt och han ska följa oss till lyckans källa.” säger Wilhelm med en ganska förvirrad röst.

De börjar vandra, guiderna tar täten och använder sina gigantiska svärd till att hugga ned buskar och träd som är i vägen för dem. När de kommit en bit in i den täta djungeln blir Rachel irriterad ”Skit, varför ska alltid killarna få hugga allt ur vägen för oss, stör du dig inte på det eller?!” Hon tittar på Liv med en blick som säger ”håll med mig.” Liv är upptagen med att betrakta Bruce. ”Tjejen, hallåÅE?” säger Ranchel igen. ”Va OJ, mmm precis.” säger Liv, en aning i det blå. Rachel suckar och försöker se oberörd ut.

Timmarna flyger förbi, de har påbörjat en bergsbestigning men natten hinner ikapp dem, de sätter upp en kampplats. Bruce sätter sig vid brasan och Liv kryper tätt intill honom, hon ler och Bruce suckar. Bruce slår sig ur Livs fasta grepp efter mycket om och men… han ställer sig upp ” jag går och hämtar mer ved.” Liv ler, nickar samtidigt som hon snurrar lockarna runt lillfingret. Rachel ställer sig upp och skriker ”TROR DU ATT JAG INTE KAN HÄMTA VED ELLER, JAG KAN MED?!” Bruce hoppar till av fasa, hon tar tag i ett svärd och de har följe in bland bergsträden.

”Du heter Rachel väl?” säger Bruce. Rachel svarar med ett ointresserat ”mm.”.  Helt plötsligt känner Bruce hur väldigt mycket mer intressant, den där svåra ”tomboy” tjejen är en Liv, han vill veta mer. ”Hur kom du hit, hur gammal är du, har du en hund eller har du en pojkvän?”, ”ska du skita i! jag behöver ingen man, jag klarar mig ensam.” ryter Rachel till. Bruce ser Rachel som något ännu mer lockande än tidigare, ett spontant infall tar över hans kropp! Han tar tag i Rachels handleder och trycker upp henne mot ett träd, sedan kysser han henne mycket passionerat. Rachel gör först motstånd men inser efter en stund hur underbart det är.  

Liv sitter snällt och väntar på Bruce vid brasan, det är något slemmigt som stryker sig mot hennes ben, vad kan det vara? Hon tittar ned mot marken och får en fasanfull ”Men vad i?!” hon ryker till ”AJ!!! AAAAA!!!” . Det var en orm som bitit henne i benet! En av guiderna kommer rusande mot henne han skriker saker på ett främmande språk ”HAKUU MAKA SAMAAKO!”. Wilhelm kommer snabbt dit ”De säger att du blivit biten av den giftigaste ormen i världen.” Rachel blir blek och det sista hon viskar i Wilhelms öra är ”säg till Bruce att jag älskar honom.” sedan dör Hon kort där efter.

Kapitel 17

Kapitel 17

De andra hör tumultet och skyndar sig dit för att ta reda på vad som har hänt. När de kommer rusande mot brasan får de se konturerna av Wilhelm som håller i en livlös kropp. Sir Harry Loren är den första att gå fram och han ser då att det är Liv som Wilhelm håller i. Tusen tankar av Harrys föräldrar virvlar genom hans huvud. Precis när han tror att han ska tappa kontrollen hör han John Smiths röst:

”Ja, detta är ju sorgligt, men vi kan inte ge upp nu. Vad som än händer så måste vi fortsätta, det vet ni mycket väl!”

Ingen vill inte säga emot den stora och barska John Smith, så alla drar varsitt djupt andetag och morskar upp sig. Wilhelm lägger ner Livs kropp på marken och rätar upp sin 150 centimeter långa kropp. ”Packa ihop era saker, vi måste röra på oss”, säger han kort.

     

Sedan hivar han upp sin ryggsäck på den ena axeln och börjar gå så fort hans korta ben bär honom. Sir Harry Loren och de andra skyndar sig att ta sina packningar och följa efter Wilhelm, som studerar kartan och funderar på vilken väg de ska ta.

Flera timmar senare slår sig gänget ner på marken för att ta en paus. Alla är utmattade efter att ha kämpat sig igenom skogens trånga snår, speciellt Rachel som dessutom är irriterad över blickarna som hon får av både Bruce och John. Kan inte männen bara lämna henne ifred?

      Plötsligt stelnar hon till. Hörde hon inte precis ljud från buskarna de nyss tog sig igenom? 

      Hon försöker säga något till de andra, men ingen lyssnar. John och Wilhelm är redan igång med att få fart på alla för att bege sig vidare i skogen. Rachel ignorerar sin rädsla, kommer snabbt på fötter och följer med de andra vidare in i den djupa, mörka skogen.

      Medan de slår sig fram genom trånga, taggiga snår kan Rachel inte bli av med känslan av att vara förföljd. Det prasslande ljudet kommer från gänget när de rör sig över marken med döda löv, men dunsarna hon tycker sig höra kan omöjligt komma från en människa. Plötsligt hör alla ett skrik och ett ljudligt brak bakom sig. De vänder sig häftigt om, men nu är allting tyst. Wilhelm har blivit nervös av oväsendet och försöker få alla att fortsätta framåt, men just när alla börjar röra sig upptäcker Rachel att någon fattas.

      Arthur är borta.

Sarah Ericsson

Kapitel 18

Kapitel 18

Löven är det enda som rör sig när de tittar bakåt mot platsen där skriket kom ifrån. Arthur är försvunnen och John Smith är den första som återfår fattningen.
”Nä! Om vi fortsätter att förlora medlemmar av vår grupp på detta viset så får vi vara glada om i alla fall en av oss lyckas komma till den där källan!” säger John Smith skämtsamt men inte utan att det hörs en darrning på hans röst.

”Nu tar vi varsitt svärd och går och möter vad det nu är som händer där borta!” säger Rachel som börjar bli irriterad på att inte veta vad det är som händer.

”Lugn, lugn, ta det lugnt!” säger Wilhelm upprört och beordrar dem alla att vila en stund så kanske de får syn på Arthur senare.

När Arthur såg att Liv blivit biten av ormen, så istället för att göra som de andra i gruppen gjorde, att se hur hon mådde, höll han istället huvudet kallt och försökte genast hitta ormen. Efter ungefär tjugo sekunders letande hittade han den sju meter långa ormen i en lövhög inte långt ifrån platsen.

I Arthurs skolklass hade de fått välja om de ville lära sig om fjärilar, eller om supergiftiga ormar. Eftersom Arthurs absolut största skräck är fjärilar så hade han de senaste veckorna bara läst om ormar, och visste därför att denna sju meter långa ”mambakondan” inte var att gosa med.

Det enda sättet för honom att kunna rädda Liv var att hitta en speciell rot och lägga på bettet. Roten hade bara hittats en enda gång, på just denna plats, men för väldigt länge sedan.

Med hjärnan full av virvlande tankar om hans mamma som tydligen också blivit attackerad av en orm, följde han med gruppen tills de gick förbi en glänta, där han smög sig in under en stor buske. Han väntade tills gänget försvunnit utom synhåll bakom buskaget, innan han satte igång med att gräva med sina händer i den luftiga jorden.

Arthur var inte ett dugg rädd och blev imponerad av sig själv att han kunde vara så modig. Detta var uppdraget han på något sätt alltid vetat att han skulle få.

Det började skymma, och efter en lång stund, utan att hitta några rötter alls, stod han nere i sitt stora hål när han stötte på något väldigt hårt, och kunde inte låta bli att undersöka det närmare.

”Dunk, Dunk!” lät det, när han hoppade och stampade med sina stora fötter på det som såg ut som en trälucka. Precis när Arthur tänkt gå vidare och börja gräva på ett nytt ställe så öppnas luckan med ett ljudligt brak och det enda som kommer ut ur hans mun är ett gällt skrik.
”Aaaah!” Han hinner precis önska att hans vänner inte är för långt borta, innan han ramlar med benen före rakt ner i det mystiska hålet…

Ester Ghasemi