kapitel 12

Kapitel 12

Arthur stirrar in i sin gamla mormors ögon. ”Men mormor berätta vem det är då, mormor berätta!” nästan skriker Arthur. ”Lugna ner dig mitt barn, det är ofint att skrika sådär”,  säger Arthurs mormor med en svag och trött röst. Men Arthur hinner ändå se en glimt av glädje i hennes ögon. Hur många gånger har hon inte sagt till honom att en ordentlig pojk ska kunna behärska sig i vilken situation som helst.

”Din pappa är en mycket speciell man och som sagt gillade jag aldrig honom, hur han kunde få en så vacker kvinna som din mamma och min dotter kommer jag aldrig att förstå.” ”Mormor just nu bryr jag mig inte om hur han var, jag vill bara veta vem han är”,  säger Arthur. ”Det är Wilhelm Klein, den rödhåriga lille mannen som bor i vårt kvarter.” När Arthurs mormor har sagt det, drar hon en sista suck och tittar djupt in i Arthurs ögon och säger. ”Ta hand om dig min pojk, du kommer att komma långt i livet.” Sedan sluter hon ögonen.

Arthurs läppar är som fastfrusna, han kan inte röra dem. En lång stund sitter han och bara stirrar tomt framför sig. Tankarna virvlar runt i hans huvud, hans pappa är Wilhelm Klein och hans mormor har precis dött framför hans ögon. Det är först efter den tanken som Arthur inser vad som har hänt, hans mormor har dött, hans kära mormor. ”Mormor, mormor vakna, snälla vakna mormor!” skriker Arthur rakt ut.

Det dröjer inte många sekunder innan det rusar in några sjuksköterskor, men Arthur tar ingen notis om dem.

Någon halvtimme senare kommer det fram en sjuksköterska med blont långt lockigt hår, hon ser väldigt snäll ut. "Arthur jag beklagar verkligen det som har hänt, men vi ska göra allt vi kan för att rädda din mormor.” ”Vad menar du?” säger Arthur med en snyftning. ”Hon är ju död, fattar du, död.” ”Nej Arthur hon är inte död, hon ligger i koma och vi ska göra allt vi kan för att få tillbaka henne till medvetande”,  säger den blonda sjuksköterskan. ”Ehm eh okej” , säger Arthur, mer får han inte fram. ”Nu är frågan vad vi ska göra med dig, jag måste först och främst ringa dina föräldrar” , säger den blonda sjuksköterskan. ”Nä det går inte…” börjar Arthur. Sedan kommer han på att nu kanske han kommer att bli placerad på ett barnhem eller något liknande, det skulle vara hemskt, dessutom måste han ju få tag i Wilhelm nu när han äntligen har fått en pappa. Arthur finner sig snabbt och fortsätter ”… eh, jag menar att det inte behövs, jag går hem till min pappa själv:” ”Men det går ju inte förstår du väl, vi måste ju se till att du kommer ordentligt hem efter allt som har hänt” ,  säger den blonda sjuksköterskan och tittar snällt på honom. ”Jag klarar mig.” säger Arthur och med de orden springer han ifrån den blonda sjuksköterskan så fort han bara kan. Han kan höra att hon ropar efter honom, men inte vad.

Väl hemma i hans eget rum börjar Arthurs tankar virvla runt i hans huvud igen. Hans pappa är den lille sure rödhårige mannen som alltid bär runt på en säckpipa och som dessutom bor i hans kvarter. Arthur har ju sett honom hur många gånger som helst, tänk att det är hans egen pappa han har tittat på i alla dessa år. En riktig sur pappa. Men Wilhelm har inte alltid varit sådan, för flera år sedan var han en glad man, men då levde fortfarande hans fru Birgitte. Arthur minns att hon var en känd skådespelerska, lång och väldigt vacker. Mycket mer kan han faktiskt inte komma ihåg. Han var ju inte så gammal när hon dog.

”Men det var ju inte Birgitte som var min mamma.” säger Arthur högt för sig själv. I så fall måste Wilhelm träffat min mamma innan han träffade Birgitte. Med de tankarna i huvudet faller Arthur i en lång och orolig sömn, helt utmattad av vad som har hänt de senaste timmarna.

John Smith är irriterad, nu ligger han illa till, det var ju en himla otur att han råkade döda den där grannen. Otur och otur förresten, det var kanske meningen. John vet faktiskt inte riktigt själv, i vilket fall som helst var den där grannen jobbig och nu blev det som det blev. Han har inte tid att tänka mer på det just nu, han har något mycket viktigare att tänka på, nämligen hur han ska komma undan alla poliser som myllrar runt i staden.

Liv sitter uppkrupen i sin soffa med en varm filt över benen och en stor rykande kopp te i händerna. På bordet ligger papperslappen som Wilhelm Klein medvetet hade tappat för att hon skulle hitta den. Avresan mot Lyckans Källa är de första orden. Liv vet inte vad hon ska tro. Det där med Lyckans Källa låter för bra för att vara sant. ”Alltså kan det inte vara sant, eller kan det?” mumlar Liv för sig själv. ”Dessutom skulle jag aldrig våga åka iväg, särskilt inte med den där sure Wilhelm.” Nej nu tänker Liv sluta tänka på det där, teet är upp drucket och hon tänker gå och lägga sig.

 När Liv ligger i sängen kan hon inte sova. Hon kan inte släppa det där om Lyckans Källa. Vad har hon att förlora egentligen? Hon vill ju hitta kärleken och kunna känna sig riktigt lycklig. Just när hon har tänkt färdigt den tanken bestämmer hon sig, hon ska åka! Liv far upp ur sängen, letar fram en väska och börjar packa, hon har inte en sekund att förlora.

Beata Ackzén SP1A