kapitel 15

KAPITEL 15

Liv pustar ut och tar ett djupt andetag. Luften är härligt frisk och hon njuter av det första friska andetag hon tagit på veckor, äntligen är de framme! Hon drar in luften genom näsan långt ned i lungorna och känner att det doftar svagt av unket, samtidigt fångar en kylig vind hennes tankar och hon vänder sig snabbt om för att försäkra sig att dem andra är kvar.  

Arthur står och sträcker på sig efter att varit instängd i en låda i flera veckor, han ser hur de andra packar upp sina saker och också dem sträcker på sig. Hans blick glider vidare till Wilhelm som står lite avsides och verkar otålig. Vilket snack de hade haft, han och Wilhelm. Arthur hade så snabbt som dem gett sig iväg bytat plats med Rachel som villigt gav upp sin plats. Han rycks abrupt ur sina drömmar.

”Skynda er” ropar Wilhelm men hans röst försvinner i vinden och han tvingas ropa en gång till för att fånga allas uppmärksamhet. ”Vi har en bit att gå så det är bäst att vi skyndar oss” säger Wilhelm och plockar upp sin väska. Dem börjar alla gå efter Wilhelm som nästan små springer ifrån dem.

Var är han? tänker Wilhelm när han skyndar över kajen och in i skogen. Han drar en lättande suck och saktar ner när han ser honom, men han är inte ensam. Wilhelm som nu har stannat skruvar nervöst på sig, detta var inte enligt hans plan. Dem andra som nu har slutit upp bakom honom tittar frågade på varandra. Alla känner dem spänningen och oron i luften och John smitt är den första att säga någonting ” God daa-ag” orden fastnar i halsen när han ser den okände manens isande blick.

Shit! tänker John och låter sin blick vandra mellan dem olika männen, dem är stora, kraftiga och alla bär dem något som ser ut som hemgjorda gevär. Trotts den obehagliga stämningen är han glad att han är iväg, han tänker tillbaka på dem senaste månader och allt som hänt honom och att han verkligen lyckades komma ifrån snutjävlarna som var efter honom. Han småler när han tänker på det. Han ser nu att Wilhelm går iväg med en av männen, dem verkar diskutera livligt och Wilhelm blir klar röd i ansiktet för att sedan lugna ner sig och de fortsätter konversationen. John försöker höra vad dem säger, han vill fråga dem andra men ingen vågar yttra något. Åhh, han vill så gärna snacka med Rachel, han vänder sig om för att möta hennes blick och försöker låt bli från att instinktivt ta hennes hand. Han är så glad att dem kommit varandra så nära under resan hit, han hade berättat allt för henne och hon hade tyst lyssnat på allt han hade och säga. Han försöker förgäves möta hennes blick men det är omöjligt, hon stirrar blint på den dumme snobben, Sir Harry Loren.

Wilhelm återvänder till dem och fortfarande röd i ansiktet men nu av en annan anledning, upphetsat börjar han berätta hur dem ska ta sig här ifrån och börja sin resa mot lyckas källa. ”Guiden här ska visa oss vägen men det kan bli mycket farligt så vi måste hålla ihop, han tittar noga på var och en av dem. ”Har ni alla bitarna av sidan?”  ”De bildar riktlinjer hur vi ska gå” Han vänder sig mot Liv som ser förtvivlad ut, ”MIN LAPP!!” De andra hinner inte säga något från Liv rusar iväg.

Liv springer allt vad hon kan ner mot kajen, hon har glömt sin ryggsäck i en av lådorna. Det har nu börjat skymma och än en gång slås hon av tanken att det är mycket kyligare än hon förväntat sig.  Hon pustar ut, ryggsäcken och lappen ligger orörda kvar där hon lämnat dem men innan hon hunnit vända sig om tar någon hårt tag i hennes axel.

Emelie Lannebro Bergman sp1a