Kapitel 14

Kapitel 14

”Shyy” väser Rachel helt plötsligt och gör en snabb rörelse som får de andra deltagarna att stanna och bli knäppt tysta. ”Vad är det Rachel?” frågar Liv med en darrande röst och försöker se vad som döljer sig runt omkring dem i den mörka natten. ”Jag hörde fotsteg bakom oss” säger Rachel tyst med fasa i rösten. ”Det var säkert bara vågorna du hörde, kan vi fotsätta nu?” säger John Smith med en otålig och suckande röst. Precis när han uttalat de orden hörs en mansröst bakom dem. ”Wilhelm? Allt är klart!” Alla ryggar till och vänder sig snabbt om. Wilhelm tittar nöjt och lugnande på gruppen innan han vänder dem ryggen och går emot den mörka skepnaden som står en bit ifrån dem.

Även fast de alla försöker höra vad Wilhelm och den okände mannen pratar om hörs bara mummel. Efter några minuter som känts som en evighet kommer Wilhelm tillbaka och säger ”resan blir inte precis bekväm, följ efter mig!” Alla följer nu efter Wilhelm till en stor träbrygga. Den okände mannen syns inte längre till, stämningen i gruppen är nu ännu mer spänd och det är precis som att man kan ta på nervositeten. Wilhelm stannar upp och kollar upp mot ett stort lastfartyg. ”Det var kaptenen över detta fartyg som jag pratade med innan, jag har känt honom sedan många, många år tillbaka, han låter oss åka med på detta fartyg, tyvärr får de som jobbar på fartyget inte se oss.” säger Wilhelm och skrattar nästan.”Va? Vad menar du nu?” säger Harry och kollar först på Wilhelm och sedan på resten av gruppen.

”Ser ni trälådorna där borta?” Wilhelm lyfter sin vänsterhand och pekar mot ett par stora trälådor.”Kaptenen har ordnat så att några av dessa lådor är tomma, Om 10 minuter ska dessa lådor lastas in i fartyget av matroserna, då ska vi ligga i dem och inte säga ett pip! Detta gäller liv och död, ni vill väl alla att vi ska hitta lyckans källa?” Wilhelm låter road när han säger det.”Säkert bara för att han är liten och inte har något problem med att få plats i en låda.” tänker Harry Ilskt. ”Jag tänker verkligen inte ligga i en låda ensam enda till Asien!” utbrister Liv och har tårar i ögonen. ”Sluta tjura Liv!” Wilhelm låter nu förbannad. ”Lådorna är tillräckligt stora för att två av oss ska få plats i varje låda, vad sägs om Harry och John Smith i en låda? Arthur och Liv i en låda? Och du och jag i en låda Rachel? Eller föresten jag struntar i vad ni tycker, nu blir det så här, vi har ingen tid att stå här och diskutera!”

”Du kan inte mena allvar?” Säger Rachel och kollar skeptiskt på Wilhelm. ”Såklart han menar allvar” utbrister John Smith ”Jag har i alla fall inget emot detta, polisen är efter mig, var inte så fega nu!” John Smith är den första som lägger sig i en av lådorna. ”Skynda er i nu! någon av matroserna kan komma vilken sekund som helst! Vi ses i Asien mina vänner!” Wilhelm låter nöjd och stänger hans och Rachels låda. Nu väntar en lång resa mot Asien…

Sophie Nilsson SP1A