Kapitel 13, den officiella versionen!

Kapitel 13

Liv går med raska steg genom Londons mörka gator. Med sig har hon sin tunga resväska som hon drar efter sig. Plötsligt stannar hon upp och tänker ” Vad håller jag på med egentligen, vart är jag på väg? ”. Hon lutar sig mot en husvägg och sjunker uppgivet ner på den kalla gatan.

John Smith springer längs en tom gata, han vet inte var han är på väg. Allt han vet är att han inte längre kan stanna här, polisen är efter honom och det är bara en tidsfråga innan dom kommer hitta honom. Han stannar till för att hämta andan på en gata där han ser en ung kvinna sitta på marken,Liv.

John Smith och Livs blickar möts och Liv grips av panik. Hon känner igen hans blåa ögon och framförallt ärret på hans ena öga. Hon vet att det var han som tappade en av sidorna till dagboken som Liv sedan tog. Men John Smith ser inte arg ut, han ser ut att ha lika mycket panik som hon själv. John Smith hjälper Liv upp från gatan och hjälper henne borsta av hennes kläder som blivit smutsiga från gatan. ”Följ med mig” säger Liv och John Smith gör som hon säger. De fortsätter tillsammans genom Londons tomma mörka gator.

Rachel och Sir Harry Loren sitter i Rachels kök. I flera timmar har de suttit där och kaffet har blivit kallt för längesedan. De säger inte så mycket och stämningen är väldigt avslappnad och lugn. Rachel bryter tystnaden och säger ” Det känns som om någonting kommer att hända ”. Sir Harry Loren kollar ut genom köksfönstret en lång stund men kollar sedan Rachel i ögonen och säger, ”Då är det inte bara jag som har en konstig känsla, något kommer hända, snart ”. Plötsligt bryts den lugna stämningen när det bultar kraftigt på dörren. Harry och Rachel tittar på varandra. Det bultar hårdare och hårdare på dörren och Harry går och öppnar tillslut. Han möts av Liv och John Smith som ser ut att ha något att säga.

” Vi ska hitta lyckans källa inatt, det är dags nu! ” säger Liv.

Arthur står utanför Wilhelms dörr. Ska han våga ringa på dörren och berätta att han är hans son? Klockan är mycket och det är kolsvart ute. Arthur tänker att Wilhelm kanske redan sover och blir arg om han blir väckt? Plötsligt skjuts dörren upp och i dörröppningen står Wilhelm.

” Hade du tänkt stå här länge till? ” muttrar Wilhelm surt under sitt röda skägg.

Arthur är chockad och står bara med öppen mun och tittar ner på den arga rödhåriga dvärgen som står i joddlardräckt och stirrar på honom.

” Jag har sett dig genom kikhålet ” fortsätter Wilhelm och Arthur skäms.

Arthur hittar inte orden och står bara och  ser dum ut, det var inte såhär han hade tänkt sitt första möte med sin pappa.

” Kom, vi har inte tid att stå här, vi måste ge oss av ”

” Vad menar du? ” säger Arthur.

” Du vill väl att din mormor ska klara sig? Vi måste hitta lyckans källa! Vi har inte tid att stå här och småprata, kom nu! ”

Arthur och Wilhelm går bredvid varandra i tystnad. Längre ner på gatan går 4 människor som ser vilsna ut. ”Där är dom ju” säger Wilhelm och Arthur tycker sig höra en viss glädje i hans röst.

De 4 människorna längre upp på gatan har börjat gå mot Arthur och Wilhelm. När de kommer närmre känner alla igen varandra och det råder inte längre någon tvekan om de ska åka någonstans. Enda frågan är hur.

” Är det någon som vet hur vi tar oss dit? ” frågar Sir Harry Loren och Wilhelm svarar ” Vi måste bege oss mot hamnen, resan börjar där. ”

Alla sex börjar gå mot hamnen i tystnad. Ingen säger något, alla har fullt upp med tankarna som snurrar i huvudet. Väl framme vid hamnen märker dom att de inte längre är ensamma, någon har följt efter dem...

Louise Friberg SP1A