Kapitel 18

Kapitel 18

Löven är det enda som rör sig när de tittar bakåt mot platsen där skriket kom ifrån. Arthur är försvunnen och John Smith är den första som återfår fattningen.
”Nä! Om vi fortsätter att förlora medlemmar av vår grupp på detta viset så får vi vara glada om i alla fall en av oss lyckas komma till den där källan!” säger John Smith skämtsamt men inte utan att det hörs en darrning på hans röst.

”Nu tar vi varsitt svärd och går och möter vad det nu är som händer där borta!” säger Rachel som börjar bli irriterad på att inte veta vad det är som händer.

”Lugn, lugn, ta det lugnt!” säger Wilhelm upprört och beordrar dem alla att vila en stund så kanske de får syn på Arthur senare.

När Arthur såg att Liv blivit biten av ormen, så istället för att göra som de andra i gruppen gjorde, att se hur hon mådde, höll han istället huvudet kallt och försökte genast hitta ormen. Efter ungefär tjugo sekunders letande hittade han den sju meter långa ormen i en lövhög inte långt ifrån platsen.

I Arthurs skolklass hade de fått välja om de ville lära sig om fjärilar, eller om supergiftiga ormar. Eftersom Arthurs absolut största skräck är fjärilar så hade han de senaste veckorna bara läst om ormar, och visste därför att denna sju meter långa ”mambakondan” inte var att gosa med.

Det enda sättet för honom att kunna rädda Liv var att hitta en speciell rot och lägga på bettet. Roten hade bara hittats en enda gång, på just denna plats, men för väldigt länge sedan.

Med hjärnan full av virvlande tankar om hans mamma som tydligen också blivit attackerad av en orm, följde han med gruppen tills de gick förbi en glänta, där han smög sig in under en stor buske. Han väntade tills gänget försvunnit utom synhåll bakom buskaget, innan han satte igång med att gräva med sina händer i den luftiga jorden.

Arthur var inte ett dugg rädd och blev imponerad av sig själv att han kunde vara så modig. Detta var uppdraget han på något sätt alltid vetat att han skulle få.

Det började skymma, och efter en lång stund, utan att hitta några rötter alls, stod han nere i sitt stora hål när han stötte på något väldigt hårt, och kunde inte låta bli att undersöka det närmare.

”Dunk, Dunk!” lät det, när han hoppade och stampade med sina stora fötter på det som såg ut som en trälucka. Precis när Arthur tänkt gå vidare och börja gräva på ett nytt ställe så öppnas luckan med ett ljudligt brak och det enda som kommer ut ur hans mun är ett gällt skrik.
”Aaaah!” Han hinner precis önska att hans vänner inte är för långt borta, innan han ramlar med benen före rakt ner i det mystiska hålet…

Ester Ghasemi

kapitel 19

Kapitel 19                                                                                                         Emma Ekelund SP1A

Arthur vaknar med ett ryck. Han öppnar ögonen försiktigt, han är inte bredd på vad han ska möta. Det är mörkt runt omkring honom. Han drar händerna längs sina ben för att känna vad han sitter på. Marken är kall och hård. Försiktigt känner han sig fram med händerna. ”Var är jag? ” tänker han. Arthur känner skräcken komma krypande. Vem skulle göra så här mot mig och lura in mig i en fälla? ”Hallå” säger han med pipiga röst. Han hör hur det ekar. Arthur förstår att han har ramlat in i en grotta.

Rachel ser upp mot himlen och ser en stor fågel flyga över henne” Fy vad äckligt jag hatar fåglar ” tänker hon samtidigt som hon ryser. Det börjar bli mörkt ute och gänget bestämmer sig för att sätta upp tälten och sova. Rachel kikar åt Harrys håll. Han står och försöker sätta upp ett tält. Hon kollar på hans stora armmuskler, en droppe svett rinner ner för hans perfekta gyllenbruna armar, hon blir alldeles varm. ”Åh vad snygg han är” tänker hon. Rachel går sakta men säkert fram till Harry. ”Tja, läget, dela tält?” säger hon med en kaxig röst. Harry svarar ” Ja okej men min sovsäck är ganska tunn så kan vi inte ta din? Ja… Om du vill dela sovsäck då?”. Rachel finner sig själv osäker för en stund, får sedan tillbaka kontrollen ” Ehh jaha okej det är lugnt ”. Harry och Rachel går in i det färdiguppsätta tältet. Rachel drar handen genom sitt korta mörka hår, hon ser att Harry kollar på henne i ögonvrån. Harry knäpper upp sina byxor och står i endast kalsonger. Rachel vill inte tjuvkika men kollar lite försiktigt hon har aldrig känt en sådan attraktion i hela sitt liv. Harry hoppar ner i sovsäcken, detsamma gör Rachel.

John sitter vid lägerelden han pillar lite på sitt stora ärr i pannan och spottar en stor loska i elden, det fräser. John läser på kartan som de har fått. Han vet precis var de befinner sig. Han vänder och vrider på kartan. Plötsligt tappar han den. ”Gubbjävlar” Mumlar han tyst för sig själv. Kartan faller med bilden nedåt, på baksidan ser han att det står en text. ”Men vem fan har kladdat på kartan?” mumlar han bittert för sig själv. Han tar upp kartan för att se vad det står.

Harry ligger nära Rachel. ”Gud vad vacker hon är”, tänker han för sig själv. Harry är en kille som vet precis hur han ska göra med tjejer och han får vad han vill när han vill. ”Rachel fryser du?” frågar han självsäkert. ”Ja lite, kanske”, svarar Rachel försiktigt. Harry lägger armen runt om henne och kroppen alldeles nära. ”Bättre?” frågar han försiktigt. ”Aa..” säger Rachel tyst. Han börjar sakta dra hans hand genom hennes hår, ner mot nacken och ryggen, han drar handen längs hennes smala midja, ner mot låret. Han smeker sakta och försiktigt. ”Nej sluta, säger Rachel, jag har inte rakat benen…” . Harry skrattar lite. Han tar tag i Rachel och vänder henne mot hans bröst. Han kysser henne mjukt och försiktigt. Rachel blir helt tafatt. Hon har aldrig träffat en kille som kysser så bra som honom. Han kysser henne över hela kroppen men plötsligt slutar han av och vänder ryggen till. Rachel förstår ingenting, vad gjorde hon för fel?

John tittar på kartan vad står det? Frågar han sig själv. Han tänker att han är 38 år och att det trots allt är okej om han ser lite dåligt. John håller kartan en bit ifrån sig och kisar med ögonen. Han läser tyst för sig själv ”Jag vet var ni är”. Jag vet var ni är? Upprepar han högt för sig själv. John hör fotsteg bakom sig, han vänder sig om och i samma sekund får han en munkavel runt om munnen.

kapitel 20

Kapitel 20                                                                                                    Vera Milenkovic

John Smith ville skrika men, nej. Han skulle ta det som en man. Främlingen släpade ut honom ur lägret och in i skogen. John kände hur trädens vassa blad rev mot hans kind. Nu började John bli riktigt arg!

Wilhelm kom tillbaka till lägret för att berätta för alla att han tyvärr inte hade hittar Arthur och att han befarade det värsta. Han såg att John inte satt vi elden. ”Var tusan är John? Det är hans tur att sitta vakt. När jag får tag på den idioten så…”, utbrast Wilhelm och sjönk ihop ner på marken. Sir Harry Loren kom ut ur ett av tälten för att fråga hur det hade gått. Wilhelm förklarade uppgivet och Harry suckade och sa: ”den lilla pojken var mest till besvär ändå” som om det skulle få Wilhelm att må bättre. ”Var är John?”, frågade Harry och tittade sig omkring.

Arthur satt ensam i sin mörka, fuktiga grotta och en tår slingrade sig ner för hans bleka, lilla kind. ”Jag kommer att dö här”, sa Arthur dovt för sig själv. Hans armbandsur berättade för honom att han hade suttit där i nästan sjutton timmar. Det kändes mer som sjutton år, tyckte Arthur. Skulle ingen komma och leta efter honom snart? Tyckte resten av gänget att han var så oviktig, så de bara hade lämnat kvar honom där? Arthur suckade och tankarna for i väg till Liv. Han visste att om det innan hade funnits någon som helst chans att rädda Livs liv, så var den tiden förbi. Motgiftet skulle inte fungera efter så lång tid. Arthur kände sig ännu mer ensam och övergiven än vad han hade gjort för en minut sedan. Som tur var så hade han med sig Stig Helmer som han kunde gosa med. Han slöt ögonen och drömde sig bort. Han satt vid middagsbordet hemma i London. Hans mormor tog ut en njurpaj ur ugnen och ställde den på bordet. Arthur åt med god aptit och hans mormor tittade kärleksfullt på honom.

I lägret satt Wilhelm och Harry, samt Rachel som också hade kommit ut ur tältet. Hon sneglade åt Harrys håll var och varannan minut för att försöka läsa av hans mystiska signaler.  Ingen lycka hittills. Han var helt enkelt bara en snyggöverklassnobb som inte hade någon känsla för hyfs. Rachel petade surt med en pinne i elden så det flög kol överallt. Harry svor tyst, samtidigt som han borstade bort kol från sin exklusiva kashmirtröja. ”Jag hade en känsla av att John skulle ge sig av förr eller senare”, sa Wilhelm och bröt tystanden. Ingen svarade. Lägerelden sprakade medan trion stirrade tomt i elden. ”Kartan har han väl också tagit, den sluga lilla råttan” fortsatte Wilhelm. ”Räven menar du, den sluga räven”, rättade Rachel honom. ”Ja, precis. Det var det jag menade”, svarade Wilhelm vresigt. Tystande föll återigen över lägret.

Efter en lång stund stannade mannen och John föll ihop i en hög på marken. Han kände hur munkaveln föll av och John tog ett djupt, uppfriskande andetag innan han vände sig om för att konfrontera sin kidnappare. Han blev väldigt förvånad när han såg vem det var. ”BRUCE!”, skrek John. ”Vad i helvete håller du på med? Är du dum i huvudet? Är du det? Svara mig!”, vrålade John av ilska. ”Lugna ner dig John. Jag ska förklara.”, sa Bruce i en lugn ton som fick John att koka av ilska. ”Du och jag, John, vi är de enda som kommer att lyckas ta oss till lyckans källa. De andra kommer inte att klara det, speciellt inte med klantskallen Wilhelm i spetsen. Okej, kanske Rachel då. Varför tog jag inte Rachel också?”, Bruce tog en paus när han märkte hur förvirrad John var. ”Förstår du nu John?”, fortsatte Bruce. ”Vi två är starka män och vi har kartan. Bara du och jag tillsammans kan ta oss till lyckans källa”, John visste inte riktigt vad han skulle säga nu. Han kunde inte förneka att han ett antal gånger under resans gång tvivlat på alla i gruppen. En liten pojke, två tjejer, tre, om man räknade med Harry, tänkte John och skrattade till för sig själv. Och som grädde på moset en vresig dvärg. Nej, tänkte John. Bruce har faktiskt en poäng. ”Okej”, sa John försiktigt. ”Jag är med dig Bruce. Det du sa lät faktiskt ganska vettigt.” ”Toppenbra!”, sa Bruce glatt. ”Din första uppgift i vår lilla expedition blir att hämta hit Rachel. När jag tänker efter så behöver vi henne också. Vi ses här igen om en timme. Lycka till!”, sa Bruce och joggade djupare in i skogen. John stod kvar och visste inte riktigt vad han skulle göra.

Arthur satt i grottan och lekte med en sten han hade hittat. I ren frustration kastade han stenen så långt hans spinkiga armar förmådde och till sin stora förvåning hörde han ett plumsande ljud. ”Vatten”, sa Arthur förtjust.” Här måste finnas en undervattensbäck” berättade Arthur för Stig Helmer. ”Det finns bara en sak att göra”, sa Arthur och reste sig upp. ”Simma”, svarade Stig Helmer. ”Precis”, sa Arthur och hoppade i.

kapitel 21

Kapitel 21

John stod kvar på samma dunge i djungeln som Bruce hade lämnat honom vid 20 minuter tidigare. Han hade panik och svetten rann ner för hans flintskalliga kantiga huvud, ” hur i helvete skall jag göra mig av med gubbjäveln och den där fjollan Harry” tänkte John för sig själv. John stod och tänkte ett tag, tills han fick en snilleblixt ” den där Harry kan jag lätt göra mig av med, han skall fan få känna på riktigt med däng” sa John tyst för sig själv. John tog raska steg tillbaka mot lägret.

Arthur tog ett djupt andetag, och tänkte inte på nackdelarna som kanske fanns på andra sidan undervattensbäcken. Han gjorde sig klar, tog ett djupt andetag och dök ner i vattenhålet. Efter de två första armtagen öppnade Arthur sina ögon försiktigt, Arthur kunde känna hur klart vattnet var, då hans ögon inte sved som vanligt. Han kunde se en slags bergsvägg längst fram i undervattenshålet. ”dit ska jag!” tänkte Arthur. Arthur kände halvvägs genom tunneln hur hans lungor började göra ont, han hade då varit under vattnet i över en minut, Det enda som slog Arthur var ”jag behöver luft”.

Wilhelm satt och stirrade på Harry, som försökte sig på att tillaga en björn som dom hade fångat i skogen någon timma innan. ”Den där lilla råttan verkar inte komma tillbaka och han har kartan!!!” utbrast Wilhelm i ett vrål som hördes över hela ön. ”Vad är det som försiggår” skrek Rachel som satt och läste romanen Molnfri Bombnatt i tältet. Wilhelm kokade av ilska då han tänkte på svikaren John, som bara hade försvunnit. Plötsligt såg Wilhelm John som kom ut flygandes från buskagen: ” Vart har du varit dit odrägliga svin” skrek Wilhelm. ”Tjenare mannen! Läääget? ” sa John med en lugn ton han annars inte brukade tala i. ”Svara vart har du varit?” sa Wilhelm. ”tag det lugnt jag är här nu och det är det viktiga!” sa John. Wilhelm grumlade och slog en argsint blick mot John.

John gick mot tältet. Han stannade och kollade sig omkring så kusten var klar. John kikade in i tältet för att se om någon hade rotat i hans saker. Det hade ingen. John tog ett steg in och lyfte på sin sovsäck. John hade dagarna innan hittat en skruvmejsel som legat precis utanför lådan de anlände i. John hade gömt den här skruvmejseln ifall den skulle komma till användning.

Det var nu kväll och det var sista natten de skulle tillbringa i det nuvarande lägret. Alla satt runt lägerelden förutom en, John. ”Vart är John, har han försvunnit igen?” frågade Rachel. Wilhelm svarade i samma sekund ”Det går inte att lita på honom, han bara försvinner hela tiden, Vi skulle egentligen ha gett oss av för några timmar sedan, men nu är det för mörkt”. Plötsligt hördes ett vrål från Johns tält. Tältet flög i tusen bitar och ut springandes från tältet kommer en argsint nazist med en skruvmejsel i handen med ett språng mot Harry. ”Dööööö!” skriker John. John satte skruvmejseln i halsen på Harry så att blodet sprutade åt alla håll. John gav ifrån sig ett ylande som en vilsen hund och tog Rachel på sin axel och sprang iväg. Kvar stod Wilhelm chockad och fattade ingenting.

OBS: Tjenare mannen ska uttalas som Ove Sundberg i solsidan

Av: Axel Lindehoff

kapitel 22

”Vad håller du på med din idiot bäst att du släpper ner mig NU!!” skrek Rachel och började slå på John bäst hon kunde där hon hängde på hans rygg bara. John som började känna igen sig så smått stannade tvärt och kastade ner Rachel på marken, vände ryggen åt henne och tog några trevande steg i den riktningen. Han var inte hundra på vilken väg han ska gå och han kände sig inte bekväm i att vara sådär förvirrad. Var var Bruce?

Rachel som fortfarande låg på marken såg sin chans och gjorde ett försök att rymma, men John hann få tag på henne innan hon hade hunnit långt. ”Fan också” muttrade Rachel och gav upp. John sa bara ilsket åt henne ”jag börjar ångra att jag räddade dig över huvud taget när du är såhär besvärlig!”. ”Rädda?  Varför har du tagit mig hit? Var är vi ens??”. John svarade inte och Rachel började bli riktigt arg nu. Precis när hon skulle börja skrika på John igen såg hon en skepnad komma emot dem, en ganska stor skepnad. ”Åh, Bruce!” utbrast hon en aning lättad men den känslan försvann snabbt när hon kände Johns kropp stelna till och hon insåg genast att något var fel. När hon tittade åt den mystiska skepnadens håll märkte hon att det inte alls var Bruce som hon hade hoppats, det var någon, eller något, annat. Skräck sprider sig hos både John och Rachel medan skepnaden kommer närmre och närmre.

Wilhelm som hade försökt springa efter John in i skogen hade fått ge upp ganska så fort eftersom det var svårt att hinna med med hans korta knubbiga ben. Så där stod han nu mitt i skogen utan någonting mitt i mörkret. ”Jaha vad ska jag göra nu då” muttrade han för sig själv och sparkade till någonting på marken, när han plötsligt hörde ett prasslande ljud bakom sig. Han frös först till och lyssnade i någon minut efter något mer ljud men det blev bara helt tyst. ”Bara att bita ihop” tänkte han och började försöka hitta tillbaka till lägret, när han istället hörde något som lät som fotsteg bakom sig. ”B-b-b-ruce?” stammade han, men inget svar, bara tystnad igen. Nu började Wilhelm springa istället, han brydde sig inte om vilket håll bara han kom därifrån!

”Luft, LUFT!” skrek Arthur i huvudet och började hastigt simma upp mot ytan, men hur långt han än simmade nådde han aldrig upp. Paniken började sprida sig genom hela kroppen och han började ge upp hoppet om att få luft. När han dessutom insåg att han har tappar Stig Helmer gav han upp på riktigt och lät sig sjunka djupare och djupare tills allt blev svart.

 Caroline Hjortsman

kapitel 23

Kapitel 23

Lyckans källa

Rädslan försvann och Arthur fylldes istället av fridfullhet och medan allting svartnade framför ögonen på honom kände han en värme sprida sig genom hans kropp. Han uppfattade hur någon tog tag i honom men han reflekterade inte mer över det eftersom han redan hade accepterat att han var på väg att dö.

Plötsligt kände han en massiv smärta mot bröstet, som sedan spred sig ända ut i fingertopparna. Det svarta framför hans ögon upplöstes och han såg en suddig skepnad sitta lutad över honom medan den tryckte ner sin handlov mot hans bröstkorg. ”Det är okej, du lever, andas” hörde han en främmande kvinnoröst säga.

Det blev ännu lite klarare framför hans ögon och han kunde nu se främlingens ansikte tydligare. Trots sin höga ålder var hon vacker, med sitt korpsvarta hår och sina lysande blågrå ögon. 

”Kom” sa hon när deras blickar möttes.  Hon tog tag i Arthurs hand och drog med honom genom skogen. Han frågade gång på gång var de var på väg men kvinnan fortsatte genom skogen med bestämda steg utan att svara honom.

Efter ett tag började solens strålar leta sig genom skogens höga träd och Arthur hörde röster.  Han tvärstannade när han möttes av en sällsam syn.  Kvinnan som fört dit honom vände sig mot honom och log, ur sin ficka drog hon ut en fickplunta. Hon flinade lite och tog en klunk.

Plötsligt transformerade hennes skepnad och kvinnan framför Arthur var inte längre en gammal rynkig kvinna, utan ung och bland det vackraste han någonsin sett. Kvinnan tog tag i Arthurs hand och skakade den ”Amber”.

Alexis Hekmatfar SP1A