Kapitel 18

Kapitel 18

Löven är det enda som rör sig när de tittar bakåt mot platsen där skriket kom ifrån. Arthur är försvunnen och John Smith är den första som återfår fattningen.
”Nä! Om vi fortsätter att förlora medlemmar av vår grupp på detta viset så får vi vara glada om i alla fall en av oss lyckas komma till den där källan!” säger John Smith skämtsamt men inte utan att det hörs en darrning på hans röst.

”Nu tar vi varsitt svärd och går och möter vad det nu är som händer där borta!” säger Rachel som börjar bli irriterad på att inte veta vad det är som händer.

”Lugn, lugn, ta det lugnt!” säger Wilhelm upprört och beordrar dem alla att vila en stund så kanske de får syn på Arthur senare.

När Arthur såg att Liv blivit biten av ormen, så istället för att göra som de andra i gruppen gjorde, att se hur hon mådde, höll han istället huvudet kallt och försökte genast hitta ormen. Efter ungefär tjugo sekunders letande hittade han den sju meter långa ormen i en lövhög inte långt ifrån platsen.

I Arthurs skolklass hade de fått välja om de ville lära sig om fjärilar, eller om supergiftiga ormar. Eftersom Arthurs absolut största skräck är fjärilar så hade han de senaste veckorna bara läst om ormar, och visste därför att denna sju meter långa ”mambakondan” inte var att gosa med.

Det enda sättet för honom att kunna rädda Liv var att hitta en speciell rot och lägga på bettet. Roten hade bara hittats en enda gång, på just denna plats, men för väldigt länge sedan.

Med hjärnan full av virvlande tankar om hans mamma som tydligen också blivit attackerad av en orm, följde han med gruppen tills de gick förbi en glänta, där han smög sig in under en stor buske. Han väntade tills gänget försvunnit utom synhåll bakom buskaget, innan han satte igång med att gräva med sina händer i den luftiga jorden.

Arthur var inte ett dugg rädd och blev imponerad av sig själv att han kunde vara så modig. Detta var uppdraget han på något sätt alltid vetat att han skulle få.

Det började skymma, och efter en lång stund, utan att hitta några rötter alls, stod han nere i sitt stora hål när han stötte på något väldigt hårt, och kunde inte låta bli att undersöka det närmare.

”Dunk, Dunk!” lät det, när han hoppade och stampade med sina stora fötter på det som såg ut som en trälucka. Precis när Arthur tänkt gå vidare och börja gräva på ett nytt ställe så öppnas luckan med ett ljudligt brak och det enda som kommer ut ur hans mun är ett gällt skrik.
”Aaaah!” Han hinner precis önska att hans vänner inte är för långt borta, innan han ramlar med benen före rakt ner i det mystiska hålet…

Ester Ghasemi