kapitel 25

Kapitel 25

Alla skrek och jublade och skrattade. Arthur visste inte vad som hände. ”Jag saknar mina vänner” Tänkte Arthur och tittade sig omkring i det gigantiska huset. ”Är det här lyckans källa?” Frågade Arthur, men ingen svarade honom. Eller så var det så att ingen hörde honom för att alla pratade i mun på varandra och var HELT hysteriska.

”Tomtar” Tänkte Arthur och skrattade lite för sig själv. Arthur var förvirrad och gick ut från huset och möttes av en enorm tomtesamling. Men till skillnad från dem där inne, så var den här tomtesamlingen helt tyst. ”Konstigt” tänkte Arthur, och försökte komma förbi tomtesamlingen. Men dem rörde sig inte, inte en millimeter. Arthur tittade konstigt på dem och sa glatt: ”Hej!” Han försökte se självsäker ut men misslyckades ganska rejält. Arthur tog ett steg framåt och precis när han skulle sätta ner foten ramlade han. ”Aaaaah” Skrek Arthur när han föll. Och för första gången så rörde sig en person och hjälpte honom upp. Arthur tittade på tomten och sa: ”Tack, jag trodde nästan att ni var förlamade!” Och då började alla skratta. Nu var Arthur mer förvirrad än han hade varit innan.

När Arthur tittade bort bakom alla tomtarna skymtade han en människa. ”Nej, det kan inte vara en människa. Jag är trött och inbillar mig en massa saker”

”Arthur, Arthur, ARTHUR!” Är det någon som skriker. Arthur har svimmat.

”Var är jag?” Tänkte Wilhelm för sig själv. Wilhelm gick omkring i den mörka skogen och visste inte alls vart han var. ”Och var är alla andra?” Wilhelm hade inte en aning om var han var eller var alla hans kompisar hade tagit vägen. Han satte sig ner på en sten någonstans och hoppades på att någon (eller något, spelar ingen roll vad) skulle hämta honom och ta honom härifrån.

Lisa Nilsson 2011-05-05

SP1A

kapitel 26

Kapitel 26

Björnen gick med lugna steg till John, medan John skapade en vattenpöl under sig. Rachel, som stod bakom ett träd, såg sin chans att fly, men det var något som störde henne. ”Vad menade John med att han räddade mig”, grubblade hon. ”Skitsamma, han får skylla själv”. Hon sprang allt vad hon kunde från platsen, men plötsligt tog det stopp. Hennes fötter hade fastnat. Rachel försökte förgäves att ta upp fötterna, men det gick inte, istället drog gyttjan ner henne. Hon fick panik. ”HJÄLP!”, skrek hon allt vad hon kunde, men hon fick inget svar tillbaka. Hon insåg nu att döden var nära och det fanns inte ett dyft hon kunde göra. Några sekunder senare efter skriket, var hon begravd.

John började gråta, men strax därefter började hans ledsna ansikte bli till ett mycket förvånat ansikte. Björnen hade nämligen satt sig vid John och börjat prata. ”Är det du som letar efter lyckans källa?”, frågade björnen med en mycket vänlig röst. John kunde inte få fram några ord, men till slut fick han ut orden. ”Du kan prata. Eeeeeeen björn ska inte kunna pra...t...aa”, stammade John. ”Den här björnen kan, men svara på min fråga, senare får du veta allt om mig”, svarade björnen tillbaks. ”Ja”, replikerade John. ”Bra, för jag vet vart det ligger”.

Wilhelm steg upp från stenen han satt på, han tyckte att det var något konstigt som lät. Det var en röst. Wilhelm lyssnade noggrant och nu hördes rösten tydligare. Ljudet kom från stenen, men senare insåg Wilhelm att det inte var någon sten, det var Arthur som hade svimmat.

Kenan Aliefendic