kapitel 25

Kapitel 25

Alla skrek och jublade och skrattade. Arthur visste inte vad som hände. ”Jag saknar mina vänner” Tänkte Arthur och tittade sig omkring i det gigantiska huset. ”Är det här lyckans källa?” Frågade Arthur, men ingen svarade honom. Eller så var det så att ingen hörde honom för att alla pratade i mun på varandra och var HELT hysteriska.

”Tomtar” Tänkte Arthur och skrattade lite för sig själv. Arthur var förvirrad och gick ut från huset och möttes av en enorm tomtesamling. Men till skillnad från dem där inne, så var den här tomtesamlingen helt tyst. ”Konstigt” tänkte Arthur, och försökte komma förbi tomtesamlingen. Men dem rörde sig inte, inte en millimeter. Arthur tittade konstigt på dem och sa glatt: ”Hej!” Han försökte se självsäker ut men misslyckades ganska rejält. Arthur tog ett steg framåt och precis när han skulle sätta ner foten ramlade han. ”Aaaaah” Skrek Arthur när han föll. Och för första gången så rörde sig en person och hjälpte honom upp. Arthur tittade på tomten och sa: ”Tack, jag trodde nästan att ni var förlamade!” Och då började alla skratta. Nu var Arthur mer förvirrad än han hade varit innan.

När Arthur tittade bort bakom alla tomtarna skymtade han en människa. ”Nej, det kan inte vara en människa. Jag är trött och inbillar mig en massa saker”

”Arthur, Arthur, ARTHUR!” Är det någon som skriker. Arthur har svimmat.

”Var är jag?” Tänkte Wilhelm för sig själv. Wilhelm gick omkring i den mörka skogen och visste inte alls vart han var. ”Och var är alla andra?” Wilhelm hade inte en aning om var han var eller var alla hans kompisar hade tagit vägen. Han satte sig ner på en sten någonstans och hoppades på att någon (eller något, spelar ingen roll vad) skulle hämta honom och ta honom härifrån.

Lisa Nilsson 2011-05-05

SP1A