kapitel 26

Kapitel 26

Björnen gick med lugna steg till John, medan John skapade en vattenpöl under sig. Rachel, som stod bakom ett träd, såg sin chans att fly, men det var något som störde henne. ”Vad menade John med att han räddade mig”, grubblade hon. ”Skitsamma, han får skylla själv”. Hon sprang allt vad hon kunde från platsen, men plötsligt tog det stopp. Hennes fötter hade fastnat. Rachel försökte förgäves att ta upp fötterna, men det gick inte, istället drog gyttjan ner henne. Hon fick panik. ”HJÄLP!”, skrek hon allt vad hon kunde, men hon fick inget svar tillbaka. Hon insåg nu att döden var nära och det fanns inte ett dyft hon kunde göra. Några sekunder senare efter skriket, var hon begravd.

John började gråta, men strax därefter började hans ledsna ansikte bli till ett mycket förvånat ansikte. Björnen hade nämligen satt sig vid John och börjat prata. ”Är det du som letar efter lyckans källa?”, frågade björnen med en mycket vänlig röst. John kunde inte få fram några ord, men till slut fick han ut orden. ”Du kan prata. Eeeeeeen björn ska inte kunna pra...t...aa”, stammade John. ”Den här björnen kan, men svara på min fråga, senare får du veta allt om mig”, svarade björnen tillbaks. ”Ja”, replikerade John. ”Bra, för jag vet vart det ligger”.

Wilhelm steg upp från stenen han satt på, han tyckte att det var något konstigt som lät. Det var en röst. Wilhelm lyssnade noggrant och nu hördes rösten tydligare. Ljudet kom från stenen, men senare insåg Wilhelm att det inte var någon sten, det var Arthur som hade svimmat.

Kenan Aliefendic