Kapitel 26 - Slutet är nära
John Smith suckade irriterat och tittade ner på Arthur. Inte var det väl meningen att det var han som skulle hålla ordning på alla? Att ingen av dessa idioter kunde sköta sig själv. Juste, Rachel, henne hade han glömt bort och nu syntes bara en hand som stack upp ur gyttjan. Skulle han låta henne ligga? Nej, det skulle han inte. Skulle han vara riktigt ärlig börjar han faktiskt bli lite fäst vid henne. Trots att hon verkade vara en tuff och kaxig liten tjej hade vistelsen i djungeln gjort henne bräcklig och Smith tyckte om att ta hand om henne, alla fall till skillnad från de andra klantskallarna som nu dött av en efter en. Han böjde sig sedan ner, stoppade ner båda händerna i gyttjepölen och drog upp en tillsynes livlös Rachel. Hon andades inte och för ett ögonblick blev han faktiskt rädd för att han hade förlorat henne. Lyckligtvis började hon snart hosta och harkla sig och John blev så till sig att han tog den leriga Rachel i sina armar och höll om henne länge.
Björnen satt fortfarande kvar vid Artur och såg dum ut. ”Ett jävla nonsens med björnar som pratar” muttrade han medan han gick fram till Artur, tog honom under armen och med Rachel på axeln vände han sedan på klacken och marscherade därifrån.
***
Rachel trodde inte sina ögon när hon kom in i tomte-byn, England hade aldrig känts så avlägset som det gjorde i just den sekunden. Hon hade helt glömt bort att sakna de folkpackade gatorna kring Oxford street, Piccadilly och Starbucks där man kunde gömma sig undan det engelska regnet. Samtidigt som de steg in i byn kom en stor folkmassa rusande mot dem.
”Åh, vår befriare, han återvänt! Länge leve liten rödhårig pojke” hurrade de små tomtarna i kör. Rachel förstod ingenting, vad är det här för människor? Vad är det för befriare de pratar om? Och varför hyllar de Arthur? Innan hon hann blinka hann de små tomtarna ta sig ända fram till dem och de rodde åt sig Arthur. John gjorde inte motstånd utan släppte bara pojken ifrån sig. Snart hade de små tomtarna burit iväg honom och jublandet blev allt mer avlägset.
”Vad är det som händer?” mumlade Rachel till John ”Vad är det här för ställe?”
”Jag vet inte, men vi ligger lågt. Det viktigaste just nu är att överleva det här stället också så vi kan hitta lyckans källa” svara han snabbt tillbaka.
Plötsligt hördes ett gallskrik över hela byn och Rachel såg hur flera små tomtar släpade ut Artur, som skrek som en stucken gris, från ett litet hus. De hade tagit av honom alla kläderna och han var helt naken. Snabbt började en stor folkmassa samlas runt honom. Rachel såg hur man band fast honom i en massa rep och hur de sedan hängde honom ut över en rykande avgrund, precis som hon hade sett på Indiana Jones filmer hemma. Då var det spännande och nervkittlande, men nu när man såg det i verkligheten var känslan precis den motsatta.
Tiden var knapp, baserat på det hon visste från de filmer hon sett, så skulle Arthur inte hänga där länge till. Snart såg hon inte ens honom utan bara ett hav av människor som skrek och reste knytnävarna mot skyn. Hon märkte att John nu hade lämnat hennes sida och hon såg hur hans ryggtavla försvann in i folkvimlet.
John sprang genom folkmassan och knuffade varenda liten tomte som kom i hans väg till marken. Han måste hinna. Han kan inte låta Artur falla ner i den rykande avgrunden. Svetten pärlade sig i pannan på honom men när han väl hade kommit genom folkmassan dinglade repen tomma. Han hade inte klarat det. John visste att det nu var försent och att Arthur nu var död.
”Stendöd e han allt” muttrade Smith för sig själv innan han vände sig om, harklade sig och sedan marscherade tillbaka mot Rachel genom den nu stillsamma folkmassan.
Rachel föll till marken när hon fick höra nyheten att Arthur blivit offrad och släppt ner i en avgrund med kokande lava. Chansen att han överlevt fanns inte denna gång. John kramade om henne hårt och snabbt där hon satt på marken innan han reste sig upp och torkade svetten i pannan.
”Nu är det bara du och jag kvar. Vi ska klara uppdraget och finna lyckans källa” sa han med en så övertygande ton som möjligt. Rachel nickade tyst och reste sig upp. Hon skulle precis börja gå när hon stoppades av en liten tomte som knappt räckte henne till höfterna. Det var en liten, tjock tant med rynkor som heter duga.
”Tomtefamiljen ville bara tacka er människor att ni lät oss döda den lille pojken. Nu kan vi vara fria igen!” sa hon med en skrovlig röst och tittade upp på Rachel som inte förstod någonting. Hon tittade på John som hade samma sammanbitna ansiktsuttryck som vanligt, dock hade han en stor rynka mellan sina ögonbryn så hon antog att han inte heller förstod.
”Jo, när liten rödhårig pojke offras, blir tomtar befriade från förbannelsen och kan leva fritt igen. Allt som behövdes för att portarna till lyckans källa skulle öppnas igen var liten röd pojke. ”
”Ursäkta för att jag frågar men vad är egentligen lyckans källa? Allt detta babbel om denna plats och jag vet inte ens vad den ska vara bra för! Jag blir inte klok på detta. Vad är egentligen lyckans källa?” frågade Rachel med en småirriterad ton bakom Smiths rygg.
”Lyckans källa ligger här borta till höger” sa den lilla tomten och pekade med sitt lilla finger på en grotta som låg precis där hon beskrivit det. ”Där inne ni finna en bägare med vatten och om ni tar en klunk så får ni allt ni önskar er, mycket praktiskt.” fortsatte tomen ivrigt. ”Gå! Ni gav oss röd pojke vi ger er lyckans källa. Gud bevare på er” Försiktigt började de gå mot grottan tillsammans och John kände hur Rachel smög in sin hand i hans. Hon tryckte sig nära intill honom och han märkte hur glad han kände sig över att hon ville vara nära honom.
Grottan var kall och mörk men det fanns ett litet ljus i slutet av den långa tunneln som de nu befann sig i. Det ekade när de gick och Rachel kände hur tungt hon andades. Tystnade var nästan olidlig inne i den mörka grottan.
”Är det allt?” utbrast John när de kom fram till en liten kammare där en ytterst liten bägare stod på golvet ”Kom vi ÄNDA ut hit för en liten sketen silvrig bägare?!” Nu skrek han så att saliven for åt alla håll och kanter. ”Inget guld? Inga pengar? Har jag offrat mitt liv för den lilla sketna saken??” Rachel kramade hans hand och påminde honom att vad än den lilla bägaren innehöll skulle det innebära fullständig lycka. Men John ignorerade henne.
”När jag får tag i Wilhelm ska jag döda honom. Han ska få igen för allt han gjort mot oss. När jag hittar honom ska ja...” John tystnade och hans blick var fäst vid en klippvägg där något litet rörde sig.
”Du behöver inte leta länge” hörde de en välbekant röst säga från mörkret. Ut kom Wilhelm och tog bägaren i sina knubbiga händer.
”Era idioter! Trodde ni att jag skulle dela skatten med er?! Pyttsan, ni var bara verktyg som jag använde mig av för att kunna klara alla hinder som jag skulle stöta på vägen. Se på er!” Wilhelms skägg fladdrade när han skrek och hans ansikte var illrött, ”Bara två kvar. Ha. Resten är döda! Men ni ska inte tro att ni kommer att få dela skatten med mig! Jag förtjänar lyckan som finns i denna bägare. Vill ni ha den får ni döda mig först” sa han och sträckte högfärdigt på sina 150 cm.
Raseriet inom John bara ökade desto längre Wilhelm stod framför honom och till sist klarade han inte att hålla det inom sig längre utan for över Wilhelm. Hans knytnävar slog gång på gång över den lilla knubbiga mannen och blod sprutade. Det var ett våldsamt slagsmål och Rachel tordes knappt titta. Det enda hon såg var mannen som hon nu börjat bry sig så mycket om och hur han bara blev mer och mer blodig. Hon måste rädda honom. I hopp om att finna något vapen såg hon sig om och fann till sin glädje något som liknade ett spjut. Hon tog det i sin högra hand och sprang emot männen. John som sätt henne i ögonvrån kastade sig från Wilhelm och Rachel flög rakt in i hans mage med spjutet före och spetsade honom. Wilhelm föll till marken och bägaren som han krampaktigt hållit i händerna föll till marken med en duns. Ännu en man hade fallit, men denna gång var det bedragaren som var död inte en oskyldig människa. Rachel vände sig om och mötte Johns blick där han satt helt blodig på golvet med sönderrivna kläder och flera köttsår. Sakta gick hon fram till den lilla bägaren, böjde sig ner och tog den i sina skakiga händer.
Alice Flygare
