kapitel 28

Kapitel 28

Rachel stirrade ner i den silvriga bägaren. Den var tom. En lång stund studerade hon den märkliga bägaren noggrant och lät sina högra fingerspetsar försiktigt svepa över dess utsida. Den hade vackra mönster som liknade de från bronsåldern. Plötsligt började Rachel att skaka. Vanligtvis var hon en relativt tuff tjej som aldrig lät känslorna ta överhand, men nu gjorde hon det. Rachel satte ifrån sig bägaren och kröp ihop intill en kall och hård vägg i grottan. Hopkurad som ett litet barn brast hon ut i ett fruktansvärt gråt och hela hennes kropp skälvde av melankoli. ”Vi skulle aldrig ha lyssnat på honom! Vi är vuxna människor och borde ha vetat bättre än att följa med en dvärg till en fantasivärld!” skrek Rachel hysteriskt mellan snyftningarna. John som var full av både sitt eget och Wilhelms blod lade instinktivt sina armar om Rachel. ”Vi löser detta! Jag tänker inte ge upp förrän vi är tillbaka i England igen!”. Han slickade sig om läpparna och kände en söt, metallisk smak. Hans ena läpp hade spruckit.

Rachel som hade blivit märkbart lugnare av Johns ord, tittade upp och mötte Johns blick. Hon såg något hon inte hade lagt märke till tidigare under hela resan. Han hade väldigt vackra ögon, djupa och mystiska på något sätt. John log mot Rachel som rodnade när en varm och kittlande känsla spred sig i hennes mage. Plötsligt vände sig John hastigt om, precis som om han just vaknat upp från en fin dröm och insett att han var tillbaka i verkligheten.” Ska vi göra något med den här förbannade bägaren eller ska vi dra innan ljuset slocknar?” utbrast John i sitt vanliga och manligt självsäkra tonläge. Med de orden bröt han tystnaden och hans röst ekade när den träffade väggarna i den tomma, kalla grotta där man skulle finna evig lycka.

”Jag… jag vet inte”, stammade Rachel. Alla nya intryck och den fysiska utmattningen hade gjort Rachel svag. Hon var smutsig och hennes kropp darrade som ett tunt och bräckligt löv på en trädgren i septembervinden, snart på väg att falla av.

”Jaja, hur som helst vad jag inte vad man ska göra med den här bägaren”, mumlade John uppgivet. Båda försjönk återigen i tystnad. Ett par minuter senare utbrast Rachel, ”Nu minns jag! Jag har läst om den här bägaren! Man ska viska sin högsta önskan ner i bägaren!”. John såg lite förvånad ut och ryckte på axlarna. ”Men då gör vi väl det då och sticker sen?” Han förde bägaren mot sina blodiga läppar och Rachel såg hur de precis skulle forma ett ord. ”Vänta!” skrek hon tvärt. ”Det finns en hake…”, sa Rachel och tittade ner i grottans smutsiga jord. ”Vad?” frågade John med oroliga ögon. ”Endast en kan få sin önskan uppfylld”, svarade hon tyst utan att möta hans blick.

John tittade sig omkring, uppenbart förvirrad av den underliga situation han just nu upplevde. Vad var detta egentligen? En dröm? I så fall var det den sjukaste dröm han någonsin drömt. Fast det kunde inte vara en dröm. Allt kändes så verkligt. Smärtorna efter skadorna på hans kropp var så påtagliga. Så här ont hade han aldrig haft i en dröm. Inte ens den gången då han drömde att han blev knivstucken i ryggen.

Efter ett par minuters grubblande vände han sig till Rachel. ”Det är du som ska få önska något. Du är värd det. Du har inte gjort så mycket skit i livet som jag har”, sade John lågmält. Utan att Rachel hann protestera hade hon bägaren i sina armar och John var på väg ut från grottan med tunga steg som smärtade mer än någonsin. Hans kropps endorfiner gjorde inte vad de skulle, tänkte han och fortsatte gå med en besvärad min.

Rachel blev sittande med bägaren i knät en stund och såg hur gestalten av John blev allt mer otydlig. Med sina sista krafter flög hon upp ur jorden, släppte bägaren och sprang mot John precis innan han skulle försvinna ur hennes åsyn. ”Stanna!” skrek Rachel hest och andfått. John vände på huvudet. Stammande fick Rachel ur sig, ”Jag skiter i bägaren och alla önskningar den kan uppfylla. Jag vet vad jag vill nu. Jag vill bara ha dig”. Efter de orden kände Rachel hur en kraftig våg av yrsel spred sig inuti henne. Ljudlöst föll hennes tunna kropp ihop i den mörka och fuktiga sanden.

Desirée Wiberg Hammar, SP1A