kapitel 10

Kapitel 10

Vad ska han göra? Wilhelm står nästan och hoppar på sitt ställe så frustrerad han är. Varför var John Smith tvungen att göra såhär? Varför är han alltid tvungen att göra det värre än det redan är? Wilhelm tittar runt omkring sig för att finna en lösning men upptäcker snabbt att det inte finns någon. ”Skit också, vad hade John Smith gjort om han satt i min situation?” tänker han för sig själv medan han drar sig irriterad i sitt skägg. Och just i den sekunden går det upp för honom, han måste sätta sig i samma situation som Smith. Det finns ingen återvändo, han måste göra det. Wilhelm tar ett djupt andetag, rusar fram till polisbilen och slår till den ena polismannen.

Liv går genom en av centrala Londons gator på väg till jobbet på Starbucks. Ljud från taxibilar och stressade människor på väg till jobbet gör så att hon får huvudvärk. Hon har precis varit på ett modelljobb som tog henne flera timmar att genomföra och hon orkar inte all denna högljudda nivå. Hon känner sig obekväm i sitt bruna hår men hon hade varit tvungen att färga det. Liv hade drömt en hemsk dröm under natten om att hennes pappa hade hittat henne och hade därför känt sig tvungen att förändra sitt utseende så att han inte kan känna igen henne.

 Just när hon ska svänga in på gatan som leder till hennes jobb krockar hon med en man och faller pladask mot marken.

”Oj hur gick det?”. Liv känner igen den rösten. Rösten som ger henne värme i kroppen och lätt rödhet på kinderna. Hon tittar upp och där står Harry och en annan tjej som hon har sett flera gånger på Starbucks. ”Jo det gick bra” svarar Liv men känner av lite smärta i låret. ”Åh typiskt”, tänker hon för sig själv. ”Nu måste jag gå runt på jobbet hela dagen med smärta”.

”Vänta lite. Jag känner igen dig. Är inte du tjejen som jobbar på Starbucks?”, frågar Harry med en förundrad blick. Jäklar, han är snygg t.o.m. när han verkar förbryllad. ”Ja det är jag”, svarar Liv och torkar av sina svarta jeans samtidigt som hon försöker få ur Harry ur sina tankar. ”Är det du som är Liv?". Denna gång var det tjejen som frågade. Liv har aldrig gillat henne, hon är så snygg fast hon ser alldeles för alldaglig ut och verkar så självsäker. Men även för att Harry alltid har kollat åt hennes håll men inte åt Livs.

”Ja det är jag som är Liv”. Jäklar vad ont det gör i låret nu. ”Hur vet ni mitt namn?”. Liv börjar bli lite misstänksam, vad vill dessa människor henne egentligen? Kan de inte lämna henne ifred så att hon kan gå till jobbet och få det avklarat. Åh typiskt, nu är hon sen också.

”Om det inte är något mer så måste jag tyvärr fortsätta. Är sen till jobbet så…”. Innan Liv ens hinner avsluta sin mening tar Harry tag henne i armen. Hade det varit någon annan hade hon blivit livrädd men inte nu när det är han. ”Vi behöver verkligen din hjälp. Snälla?” Harry börjar släppa taget om hennes arm men dröjer kvar sig när deras händer möts. Det går en ilning genom Livs kropp och hon är nästan på väg att ge ifrån sig ett ljud som hon är glad över att kunna hålla kvar inom sig. ”Vad är det ni behöver hjälp med?” får Liv ur sig

samtidigt som hon försöker ta sig samman.  ”Du frågade Harry om hjälp med en gul lapp som du hade hittat, stämmer det?” frågar Rachel när hon tar ett steg närmre Liv. ”Ja vad är det med den?”. ”Vi tror att den kan innehålla mycket viktig information” svarar Harry och ställer sig bredvid Rachel. ”Livsförändrande information”.

Efter en viss tid och en viss uppfylld information skiljer dem sig åt och Liv vandrar vidare mot Starbucks. Vad var det precis som hände? Skulle lappen kunna förändra hela hennes liv? När hon väl är ett tiotal meter ifrån ingången till jobbet krockar hon än en gång med någon. Men denna gång är det den sista personen hon någonsin har kunnat drömma om.

Louise Ingemansson

kapitel 11

Kapitel 11

Liv står som fastfrusen och stirrar in i en kort, ganska tjock rödhårig liten gubbe. Han når henne knappt upp till midjan men hon kan ändå se hans ursinniga blick. ”Flytta dig!”, morrar han åt henne. Liv ryggar tillbaka. Hon har alltid avskytt konflikter. Sen springer han iväg, som om han blev jagad av någon. Han tappar något på marken men verkar inte märka det. Liv står chockat kvar. Har allt det här konstiga ett samband? Först visste Harry Loren hennes namn, och berättade den där Rachel-tjejen allt om Lyckans Källa, dagboken och den gulnade lappen. Liv vet inte riktigt vad hon ska tro om det. Hon har inte bestämt sig för om hon ska tro på det eller inte. Och nu… Livs tankar avbryts av att ett gäng högljudda polismän kommer springande åt samma håll som tjockisen precis sprang. Fartvinden efter dem får en liten papperslapp som legat på marken att virvla iväg. Liv plockar upp den. Hon ryggar tillbaka när hon ser att den är till henne. Till Liv: Avresan mot Lyckans Källa avgår nu på lördag klockan sju om aftonen från hamnen. Ett stort fartyg väntar på dig där. Ta med dig lämpliga kläder för en relativt lång resa. Hälsningar Wilhelm Klein. Liv stirrar på lappen. Den lille tjockisen tappade alltså inte lappen av misstag. Och Wilhelm Klein, vilket fånigt namn! Aldrig att hon skulle åka på någon larvig resa. Det är säkert bara ett skämt. Liv skyndar hemåt, hon har för sig att hon glömde ge Shiba kattmat imorse.

”Fördömt! Släpp mig, polissvin!”, skriker Wilhelm åt poliserna med spelad ilska i rösten. Ärligt talat tycker han att det ska bli skönt att sätta sig i polisbilen, det här med motion är verkligen inte hans grej. Han har aldrig varit såhär andfådd i hela sitt liv. Wilhelm ler åt sig själv när han tänker på att expeditionen är så gott som färdigplanerade. Alla deltagare har äntligen fått varsitt meddelande och information om att infinna sig i hamnen på lördag. Wilhelm skrattar rått. Äntligen! Nu ska han bara leta upp John Smith, sen är allt ordnat. För första gången på länge, faktiskt ända sedan Birgitte dog, andas Wilhelm lugnt igen. Han ska äntligen få tillbaka sin älskling.

I en annan del av London sitter John Smith i en, fruktansvärt otillfredsställd med tillvaron. Det var ju inte hans fel att han mördade den där killen. Sånt bara händer. Förresten förtjänade han det, ingen säger till John Smith vad han ska och inte ska göra. Nej, nu är han trött på att vara instängd här inne. John vänder sig åt polisen som sitter vid hans sida och ska vakta honom. ”Hörru, polisjävel, varför är det ett stort hål i taket?”, säger John. Polisen tittar frågande på John, sedan höjer han sitt huvud mot taket för att se efter. Vilken pantad polis, tänker John innan han sparkar polisen hårt mitt i ansiktet. Polisen ramlar ihop i en liten medvetslös hög. John reser sig upp, tar nyckeln till handklovarna från polisens bälte, låser upp låset och lyckas till slut även hoppa fram till förarsätet och kör iväg. Han stänger av ljusen så att inga fler poliser ska kunna se honom inne i bilen. När han har kommit ut till en av Londons förorter kör han plötsligt på något. Något, som ser ut som en liten tant, ligger ner på marken. En lång, smal figur står bredvid henne. John svär en lång ramsa och kör sedan därifrån i ilfart.

På sjukhuset sitter Arthur Jones någon timme senare bredvid sin mormor som ligger i en sjukhussäng. ”Arthur, min kära Arthur. Det är något som jag måste berätta för dig.”, säger hans mormor sammanbitet medan hon kämpar för att tala. Arthur känner hur tårarna är på väg. Var stark, var stark, du måste vara stark! ”Ja, mormor?”, säger Arthur. Hans mormor öppnar munnen, gapar en stund och stänger den sen igen. Precis som om hon försökt säga något men ångrat sig. Arthur kände hur hans hjärta bankar utanför kroppen. Han flyttar sig en bit ifrån sin mormor. Hon skulle inte få märka att han var rädd. Var stark, var stark! Mormor tog Arthur i handen. ”Åh, kära barn. Ta inte det här för hårt nu, vad jag kommer säga till dig nu är väldigt, väldigt…” Hon avbröt sig själv med en ljudlig hostning. ”… viktigt. Arthur, dina föräldrar dog aldrig i någon bilolycka.” Arthur hoppar till av ren chock. ”Men, jag, ursäkta? Mormor, hur menar du? Det är klart att de dog i en bilolycka! Jag vet det!”, säger han chockat. Mormor andas djupt och rosslande. ”Ja, Arthur du har trott dig veta det i snart fjorton år. Men det är fel.” Nu strömmade tårarna ner för hans kinder. Han var en hårsmån från att resa sig upp och springa därifrån, när han kände mormors hand runt sin arm. Hennes hand kändes iskall och var flammig och blålila.

”Snälla Arthur, sitt ner. Bara sitt ner så ska jag förklara för dig.”, säger hon sakta. Arthur ser långsamt på sin mormor. Tänk om hon inte ens var hans mormor, eftersom att hans föräldrar tydligen inte var dem han trodde att de var? Mormor andas långsamt. ”Arthur. Jag har svurit att inte berätta detta för dig innan du fyllt femton. Men eftersom att jag ändå väldigt snart kommer trilla av pinn, så känner jag att det är lämpligt att berätta det för dig nu. Din mor var inte alls tandläkare. Hon var äventyrare. Jag följde med henne under många expeditioner. Efter ett tag tröttnade din mor på att äventyra och flyttade tillbaka till London och gifte sig med sin ungdomskärlek. Jag tror inte att han förväntade sig några barn, så när din mor bestämde sig för att behålla dig stack han. Jag gillade honom aldrig. Nåväl, din mor dog när du inte var mer än ett år. Hon hade fått ormgift i benet från en expedition i Argentina. Jag sörjer henne fortfarande, hon var en fantastisk människa och det är så synd att du aldrig fick lära känna henne. Ja, Arthur. Det var det hela.” Hennes ansikte var så vitblekt att hon såg spöklik ut. Arthur, som återfått talförmågan igen, såg in i sin mormors döende ögon. ”Mormor. Vem var min far?”, sa han. Mormodern log ett snett leende. ”Är, Arthur, vem din far är. Han lever fortfarande. Jag tror mycket väl att du vet vem det är.”  

Ebba Lövehed SP1A

kapitel 12

Kapitel 12

Arthur stirrar in i sin gamla mormors ögon. ”Men mormor berätta vem det är då, mormor berätta!” nästan skriker Arthur. ”Lugna ner dig mitt barn, det är ofint att skrika sådär”,  säger Arthurs mormor med en svag och trött röst. Men Arthur hinner ändå se en glimt av glädje i hennes ögon. Hur många gånger har hon inte sagt till honom att en ordentlig pojk ska kunna behärska sig i vilken situation som helst.

”Din pappa är en mycket speciell man och som sagt gillade jag aldrig honom, hur han kunde få en så vacker kvinna som din mamma och min dotter kommer jag aldrig att förstå.” ”Mormor just nu bryr jag mig inte om hur han var, jag vill bara veta vem han är”,  säger Arthur. ”Det är Wilhelm Klein, den rödhåriga lille mannen som bor i vårt kvarter.” När Arthurs mormor har sagt det, drar hon en sista suck och tittar djupt in i Arthurs ögon och säger. ”Ta hand om dig min pojk, du kommer att komma långt i livet.” Sedan sluter hon ögonen.

Arthurs läppar är som fastfrusna, han kan inte röra dem. En lång stund sitter han och bara stirrar tomt framför sig. Tankarna virvlar runt i hans huvud, hans pappa är Wilhelm Klein och hans mormor har precis dött framför hans ögon. Det är först efter den tanken som Arthur inser vad som har hänt, hans mormor har dött, hans kära mormor. ”Mormor, mormor vakna, snälla vakna mormor!” skriker Arthur rakt ut.

Det dröjer inte många sekunder innan det rusar in några sjuksköterskor, men Arthur tar ingen notis om dem.

Någon halvtimme senare kommer det fram en sjuksköterska med blont långt lockigt hår, hon ser väldigt snäll ut. "Arthur jag beklagar verkligen det som har hänt, men vi ska göra allt vi kan för att rädda din mormor.” ”Vad menar du?” säger Arthur med en snyftning. ”Hon är ju död, fattar du, död.” ”Nej Arthur hon är inte död, hon ligger i koma och vi ska göra allt vi kan för att få tillbaka henne till medvetande”,  säger den blonda sjuksköterskan. ”Ehm eh okej” , säger Arthur, mer får han inte fram. ”Nu är frågan vad vi ska göra med dig, jag måste först och främst ringa dina föräldrar” , säger den blonda sjuksköterskan. ”Nä det går inte…” börjar Arthur. Sedan kommer han på att nu kanske han kommer att bli placerad på ett barnhem eller något liknande, det skulle vara hemskt, dessutom måste han ju få tag i Wilhelm nu när han äntligen har fått en pappa. Arthur finner sig snabbt och fortsätter ”… eh, jag menar att det inte behövs, jag går hem till min pappa själv:” ”Men det går ju inte förstår du väl, vi måste ju se till att du kommer ordentligt hem efter allt som har hänt” ,  säger den blonda sjuksköterskan och tittar snällt på honom. ”Jag klarar mig.” säger Arthur och med de orden springer han ifrån den blonda sjuksköterskan så fort han bara kan. Han kan höra att hon ropar efter honom, men inte vad.

Väl hemma i hans eget rum börjar Arthurs tankar virvla runt i hans huvud igen. Hans pappa är den lille sure rödhårige mannen som alltid bär runt på en säckpipa och som dessutom bor i hans kvarter. Arthur har ju sett honom hur många gånger som helst, tänk att det är hans egen pappa han har tittat på i alla dessa år. En riktig sur pappa. Men Wilhelm har inte alltid varit sådan, för flera år sedan var han en glad man, men då levde fortfarande hans fru Birgitte. Arthur minns att hon var en känd skådespelerska, lång och väldigt vacker. Mycket mer kan han faktiskt inte komma ihåg. Han var ju inte så gammal när hon dog.

”Men det var ju inte Birgitte som var min mamma.” säger Arthur högt för sig själv. I så fall måste Wilhelm träffat min mamma innan han träffade Birgitte. Med de tankarna i huvudet faller Arthur i en lång och orolig sömn, helt utmattad av vad som har hänt de senaste timmarna.

John Smith är irriterad, nu ligger han illa till, det var ju en himla otur att han råkade döda den där grannen. Otur och otur förresten, det var kanske meningen. John vet faktiskt inte riktigt själv, i vilket fall som helst var den där grannen jobbig och nu blev det som det blev. Han har inte tid att tänka mer på det just nu, han har något mycket viktigare att tänka på, nämligen hur han ska komma undan alla poliser som myllrar runt i staden.

Liv sitter uppkrupen i sin soffa med en varm filt över benen och en stor rykande kopp te i händerna. På bordet ligger papperslappen som Wilhelm Klein medvetet hade tappat för att hon skulle hitta den. Avresan mot Lyckans Källa är de första orden. Liv vet inte vad hon ska tro. Det där med Lyckans Källa låter för bra för att vara sant. ”Alltså kan det inte vara sant, eller kan det?” mumlar Liv för sig själv. ”Dessutom skulle jag aldrig våga åka iväg, särskilt inte med den där sure Wilhelm.” Nej nu tänker Liv sluta tänka på det där, teet är upp drucket och hon tänker gå och lägga sig.

 När Liv ligger i sängen kan hon inte sova. Hon kan inte släppa det där om Lyckans Källa. Vad har hon att förlora egentligen? Hon vill ju hitta kärleken och kunna känna sig riktigt lycklig. Just när hon har tänkt färdigt den tanken bestämmer hon sig, hon ska åka! Liv far upp ur sängen, letar fram en väska och börjar packa, hon har inte en sekund att förlora.

Beata Ackzén SP1A

Kapitel 13, den officiella versionen!

Kapitel 13

Liv går med raska steg genom Londons mörka gator. Med sig har hon sin tunga resväska som hon drar efter sig. Plötsligt stannar hon upp och tänker ” Vad håller jag på med egentligen, vart är jag på väg? ”. Hon lutar sig mot en husvägg och sjunker uppgivet ner på den kalla gatan.

John Smith springer längs en tom gata, han vet inte var han är på väg. Allt han vet är att han inte längre kan stanna här, polisen är efter honom och det är bara en tidsfråga innan dom kommer hitta honom. Han stannar till för att hämta andan på en gata där han ser en ung kvinna sitta på marken,Liv.

John Smith och Livs blickar möts och Liv grips av panik. Hon känner igen hans blåa ögon och framförallt ärret på hans ena öga. Hon vet att det var han som tappade en av sidorna till dagboken som Liv sedan tog. Men John Smith ser inte arg ut, han ser ut att ha lika mycket panik som hon själv. John Smith hjälper Liv upp från gatan och hjälper henne borsta av hennes kläder som blivit smutsiga från gatan. ”Följ med mig” säger Liv och John Smith gör som hon säger. De fortsätter tillsammans genom Londons tomma mörka gator.

Rachel och Sir Harry Loren sitter i Rachels kök. I flera timmar har de suttit där och kaffet har blivit kallt för längesedan. De säger inte så mycket och stämningen är väldigt avslappnad och lugn. Rachel bryter tystnaden och säger ” Det känns som om någonting kommer att hända ”. Sir Harry Loren kollar ut genom köksfönstret en lång stund men kollar sedan Rachel i ögonen och säger, ”Då är det inte bara jag som har en konstig känsla, något kommer hända, snart ”. Plötsligt bryts den lugna stämningen när det bultar kraftigt på dörren. Harry och Rachel tittar på varandra. Det bultar hårdare och hårdare på dörren och Harry går och öppnar tillslut. Han möts av Liv och John Smith som ser ut att ha något att säga.

” Vi ska hitta lyckans källa inatt, det är dags nu! ” säger Liv.

Arthur står utanför Wilhelms dörr. Ska han våga ringa på dörren och berätta att han är hans son? Klockan är mycket och det är kolsvart ute. Arthur tänker att Wilhelm kanske redan sover och blir arg om han blir väckt? Plötsligt skjuts dörren upp och i dörröppningen står Wilhelm.

” Hade du tänkt stå här länge till? ” muttrar Wilhelm surt under sitt röda skägg.

Arthur är chockad och står bara med öppen mun och tittar ner på den arga rödhåriga dvärgen som står i joddlardräckt och stirrar på honom.

” Jag har sett dig genom kikhålet ” fortsätter Wilhelm och Arthur skäms.

Arthur hittar inte orden och står bara och  ser dum ut, det var inte såhär han hade tänkt sitt första möte med sin pappa.

” Kom, vi har inte tid att stå här, vi måste ge oss av ”

” Vad menar du? ” säger Arthur.

” Du vill väl att din mormor ska klara sig? Vi måste hitta lyckans källa! Vi har inte tid att stå här och småprata, kom nu! ”

Arthur och Wilhelm går bredvid varandra i tystnad. Längre ner på gatan går 4 människor som ser vilsna ut. ”Där är dom ju” säger Wilhelm och Arthur tycker sig höra en viss glädje i hans röst.

De 4 människorna längre upp på gatan har börjat gå mot Arthur och Wilhelm. När de kommer närmre känner alla igen varandra och det råder inte längre någon tvekan om de ska åka någonstans. Enda frågan är hur.

” Är det någon som vet hur vi tar oss dit? ” frågar Sir Harry Loren och Wilhelm svarar ” Vi måste bege oss mot hamnen, resan börjar där. ”

Alla sex börjar gå mot hamnen i tystnad. Ingen säger något, alla har fullt upp med tankarna som snurrar i huvudet. Väl framme vid hamnen märker dom att de inte längre är ensamma, någon har följt efter dem...

Louise Friberg SP1A

Kapitel 14

Kapitel 14

”Shyy” väser Rachel helt plötsligt och gör en snabb rörelse som får de andra deltagarna att stanna och bli knäppt tysta. ”Vad är det Rachel?” frågar Liv med en darrande röst och försöker se vad som döljer sig runt omkring dem i den mörka natten. ”Jag hörde fotsteg bakom oss” säger Rachel tyst med fasa i rösten. ”Det var säkert bara vågorna du hörde, kan vi fotsätta nu?” säger John Smith med en otålig och suckande röst. Precis när han uttalat de orden hörs en mansröst bakom dem. ”Wilhelm? Allt är klart!” Alla ryggar till och vänder sig snabbt om. Wilhelm tittar nöjt och lugnande på gruppen innan han vänder dem ryggen och går emot den mörka skepnaden som står en bit ifrån dem.

Även fast de alla försöker höra vad Wilhelm och den okände mannen pratar om hörs bara mummel. Efter några minuter som känts som en evighet kommer Wilhelm tillbaka och säger ”resan blir inte precis bekväm, följ efter mig!” Alla följer nu efter Wilhelm till en stor träbrygga. Den okände mannen syns inte längre till, stämningen i gruppen är nu ännu mer spänd och det är precis som att man kan ta på nervositeten. Wilhelm stannar upp och kollar upp mot ett stort lastfartyg. ”Det var kaptenen över detta fartyg som jag pratade med innan, jag har känt honom sedan många, många år tillbaka, han låter oss åka med på detta fartyg, tyvärr får de som jobbar på fartyget inte se oss.” säger Wilhelm och skrattar nästan.”Va? Vad menar du nu?” säger Harry och kollar först på Wilhelm och sedan på resten av gruppen.

”Ser ni trälådorna där borta?” Wilhelm lyfter sin vänsterhand och pekar mot ett par stora trälådor.”Kaptenen har ordnat så att några av dessa lådor är tomma, Om 10 minuter ska dessa lådor lastas in i fartyget av matroserna, då ska vi ligga i dem och inte säga ett pip! Detta gäller liv och död, ni vill väl alla att vi ska hitta lyckans källa?” Wilhelm låter road när han säger det.”Säkert bara för att han är liten och inte har något problem med att få plats i en låda.” tänker Harry Ilskt. ”Jag tänker verkligen inte ligga i en låda ensam enda till Asien!” utbrister Liv och har tårar i ögonen. ”Sluta tjura Liv!” Wilhelm låter nu förbannad. ”Lådorna är tillräckligt stora för att två av oss ska få plats i varje låda, vad sägs om Harry och John Smith i en låda? Arthur och Liv i en låda? Och du och jag i en låda Rachel? Eller föresten jag struntar i vad ni tycker, nu blir det så här, vi har ingen tid att stå här och diskutera!”

”Du kan inte mena allvar?” Säger Rachel och kollar skeptiskt på Wilhelm. ”Såklart han menar allvar” utbrister John Smith ”Jag har i alla fall inget emot detta, polisen är efter mig, var inte så fega nu!” John Smith är den första som lägger sig i en av lådorna. ”Skynda er i nu! någon av matroserna kan komma vilken sekund som helst! Vi ses i Asien mina vänner!” Wilhelm låter nöjd och stänger hans och Rachels låda. Nu väntar en lång resa mot Asien…

Sophie Nilsson SP1A

kapitel 15

KAPITEL 15

Liv pustar ut och tar ett djupt andetag. Luften är härligt frisk och hon njuter av det första friska andetag hon tagit på veckor, äntligen är de framme! Hon drar in luften genom näsan långt ned i lungorna och känner att det doftar svagt av unket, samtidigt fångar en kylig vind hennes tankar och hon vänder sig snabbt om för att försäkra sig att dem andra är kvar.  

Arthur står och sträcker på sig efter att varit instängd i en låda i flera veckor, han ser hur de andra packar upp sina saker och också dem sträcker på sig. Hans blick glider vidare till Wilhelm som står lite avsides och verkar otålig. Vilket snack de hade haft, han och Wilhelm. Arthur hade så snabbt som dem gett sig iväg bytat plats med Rachel som villigt gav upp sin plats. Han rycks abrupt ur sina drömmar.

”Skynda er” ropar Wilhelm men hans röst försvinner i vinden och han tvingas ropa en gång till för att fånga allas uppmärksamhet. ”Vi har en bit att gå så det är bäst att vi skyndar oss” säger Wilhelm och plockar upp sin väska. Dem börjar alla gå efter Wilhelm som nästan små springer ifrån dem.

Var är han? tänker Wilhelm när han skyndar över kajen och in i skogen. Han drar en lättande suck och saktar ner när han ser honom, men han är inte ensam. Wilhelm som nu har stannat skruvar nervöst på sig, detta var inte enligt hans plan. Dem andra som nu har slutit upp bakom honom tittar frågade på varandra. Alla känner dem spänningen och oron i luften och John smitt är den första att säga någonting ” God daa-ag” orden fastnar i halsen när han ser den okände manens isande blick.

Shit! tänker John och låter sin blick vandra mellan dem olika männen, dem är stora, kraftiga och alla bär dem något som ser ut som hemgjorda gevär. Trotts den obehagliga stämningen är han glad att han är iväg, han tänker tillbaka på dem senaste månader och allt som hänt honom och att han verkligen lyckades komma ifrån snutjävlarna som var efter honom. Han småler när han tänker på det. Han ser nu att Wilhelm går iväg med en av männen, dem verkar diskutera livligt och Wilhelm blir klar röd i ansiktet för att sedan lugna ner sig och de fortsätter konversationen. John försöker höra vad dem säger, han vill fråga dem andra men ingen vågar yttra något. Åhh, han vill så gärna snacka med Rachel, han vänder sig om för att möta hennes blick och försöker låt bli från att instinktivt ta hennes hand. Han är så glad att dem kommit varandra så nära under resan hit, han hade berättat allt för henne och hon hade tyst lyssnat på allt han hade och säga. Han försöker förgäves möta hennes blick men det är omöjligt, hon stirrar blint på den dumme snobben, Sir Harry Loren.

Wilhelm återvänder till dem och fortfarande röd i ansiktet men nu av en annan anledning, upphetsat börjar han berätta hur dem ska ta sig här ifrån och börja sin resa mot lyckas källa. ”Guiden här ska visa oss vägen men det kan bli mycket farligt så vi måste hålla ihop, han tittar noga på var och en av dem. ”Har ni alla bitarna av sidan?”  ”De bildar riktlinjer hur vi ska gå” Han vänder sig mot Liv som ser förtvivlad ut, ”MIN LAPP!!” De andra hinner inte säga något från Liv rusar iväg.

Liv springer allt vad hon kan ner mot kajen, hon har glömt sin ryggsäck i en av lådorna. Det har nu börjat skymma och än en gång slås hon av tanken att det är mycket kyligare än hon förväntat sig.  Hon pustar ut, ryggsäcken och lappen ligger orörda kvar där hon lämnat dem men innan hon hunnit vända sig om tar någon hårt tag i hennes axel.

Emelie Lannebro Bergman sp1a

kapitel 16

Kapitel 16                                                                                             Sundberg, Ebba

”Vad tusan håller Liv på med?!” skriker Wilhelm argt. ”Jag vet inte hon kanske har snubblat eller hittat en fin sten?” säger Rachel med en ironisk och bitchig röst. ”Jag tyckte hon sa att hon glömde sin lapp!” säger sir H. Loren. ”Äsch kom igen nu allesammans så hämtar vi fruntimret… man vet aldrig med kvinnor, speciellt inte när man är på nya platser, de ska alltid försvinna och kolla på fina saker…” säger Wilhelm med en arrogant ton i sin röst. ”Haha, HELT RIKTIGT! Speciellt när man ska ut och shoppa med dem, de försvinner alltid.” håller Arthur med Wilhelm.

Liv vänder sig sakta om, hjärtat slår snabbare, där står en man. Hans hud är gyllenkysst och hans ögon är stora och grönspruckna, hon blir kär. ”he—ee---eejjj (harklar sig) HEJ!” säger Liv och blir illröd i ansiktet. ”Goddag, jag tror att du glömde den här på båten, fröken?” säger den stilige mannen samtidigt som han räcker fram henne ryggsäcken. Liv försöker säga något men hon fnittrar för mycket för att orden ska komma fram. ”Ehm, förresten! jag ska kanske presentera mig?” han lutar sig fram mot henne, tar tag i hennes vänstra hand och kysser den ”Bruce” säger han med en väldigt manlig röst, han blinkar med ögat och Liv tror att hon ska svimma. ”J-a-hi-hi-g (harklar sig) Ehm haha! Jag heter, eeee……” pinsamtystnad uppstår, Liv andas och känner hur kinderna brinner. ”jag he—eter Liv”. Bruce ler och tar hennes väska på ryggen ”Ja, jag vet inte om Wilhelm har berättat om mig, men jag är hans liv vakt. Förut var jag Birgittes livvakt men hon dog för tre år sedan och enda sedan dess har jag varit anställd hos Wilhelm”. De möter upp resten av gruppen, Liv kan inte släppa sin blick från Bruce.

”JASSÅ! Där är du… nåja då går vi. Bruce… ehhm Bruce (funderande mummel) Bruce? just det, BRUCE! Allesammans det här är Bruce han är min livvakt och han ska följa oss till lyckans källa.” säger Wilhelm med en ganska förvirrad röst.

De börjar vandra, guiderna tar täten och använder sina gigantiska svärd till att hugga ned buskar och träd som är i vägen för dem. När de kommit en bit in i den täta djungeln blir Rachel irriterad ”Skit, varför ska alltid killarna få hugga allt ur vägen för oss, stör du dig inte på det eller?!” Hon tittar på Liv med en blick som säger ”håll med mig.” Liv är upptagen med att betrakta Bruce. ”Tjejen, hallåÅE?” säger Ranchel igen. ”Va OJ, mmm precis.” säger Liv, en aning i det blå. Rachel suckar och försöker se oberörd ut.

Timmarna flyger förbi, de har påbörjat en bergsbestigning men natten hinner ikapp dem, de sätter upp en kampplats. Bruce sätter sig vid brasan och Liv kryper tätt intill honom, hon ler och Bruce suckar. Bruce slår sig ur Livs fasta grepp efter mycket om och men… han ställer sig upp ” jag går och hämtar mer ved.” Liv ler, nickar samtidigt som hon snurrar lockarna runt lillfingret. Rachel ställer sig upp och skriker ”TROR DU ATT JAG INTE KAN HÄMTA VED ELLER, JAG KAN MED?!” Bruce hoppar till av fasa, hon tar tag i ett svärd och de har följe in bland bergsträden.

”Du heter Rachel väl?” säger Bruce. Rachel svarar med ett ointresserat ”mm.”.  Helt plötsligt känner Bruce hur väldigt mycket mer intressant, den där svåra ”tomboy” tjejen är en Liv, han vill veta mer. ”Hur kom du hit, hur gammal är du, har du en hund eller har du en pojkvän?”, ”ska du skita i! jag behöver ingen man, jag klarar mig ensam.” ryter Rachel till. Bruce ser Rachel som något ännu mer lockande än tidigare, ett spontant infall tar över hans kropp! Han tar tag i Rachels handleder och trycker upp henne mot ett träd, sedan kysser han henne mycket passionerat. Rachel gör först motstånd men inser efter en stund hur underbart det är.  

Liv sitter snällt och väntar på Bruce vid brasan, det är något slemmigt som stryker sig mot hennes ben, vad kan det vara? Hon tittar ned mot marken och får en fasanfull ”Men vad i?!” hon ryker till ”AJ!!! AAAAA!!!” . Det var en orm som bitit henne i benet! En av guiderna kommer rusande mot henne han skriker saker på ett främmande språk ”HAKUU MAKA SAMAAKO!”. Wilhelm kommer snabbt dit ”De säger att du blivit biten av den giftigaste ormen i världen.” Rachel blir blek och det sista hon viskar i Wilhelms öra är ”säg till Bruce att jag älskar honom.” sedan dör Hon kort där efter.

Kapitel 17

Kapitel 17

De andra hör tumultet och skyndar sig dit för att ta reda på vad som har hänt. När de kommer rusande mot brasan får de se konturerna av Wilhelm som håller i en livlös kropp. Sir Harry Loren är den första att gå fram och han ser då att det är Liv som Wilhelm håller i. Tusen tankar av Harrys föräldrar virvlar genom hans huvud. Precis när han tror att han ska tappa kontrollen hör han John Smiths röst:

”Ja, detta är ju sorgligt, men vi kan inte ge upp nu. Vad som än händer så måste vi fortsätta, det vet ni mycket väl!”

Ingen vill inte säga emot den stora och barska John Smith, så alla drar varsitt djupt andetag och morskar upp sig. Wilhelm lägger ner Livs kropp på marken och rätar upp sin 150 centimeter långa kropp. ”Packa ihop era saker, vi måste röra på oss”, säger han kort.

     

Sedan hivar han upp sin ryggsäck på den ena axeln och börjar gå så fort hans korta ben bär honom. Sir Harry Loren och de andra skyndar sig att ta sina packningar och följa efter Wilhelm, som studerar kartan och funderar på vilken väg de ska ta.

Flera timmar senare slår sig gänget ner på marken för att ta en paus. Alla är utmattade efter att ha kämpat sig igenom skogens trånga snår, speciellt Rachel som dessutom är irriterad över blickarna som hon får av både Bruce och John. Kan inte männen bara lämna henne ifred?

      Plötsligt stelnar hon till. Hörde hon inte precis ljud från buskarna de nyss tog sig igenom? 

      Hon försöker säga något till de andra, men ingen lyssnar. John och Wilhelm är redan igång med att få fart på alla för att bege sig vidare i skogen. Rachel ignorerar sin rädsla, kommer snabbt på fötter och följer med de andra vidare in i den djupa, mörka skogen.

      Medan de slår sig fram genom trånga, taggiga snår kan Rachel inte bli av med känslan av att vara förföljd. Det prasslande ljudet kommer från gänget när de rör sig över marken med döda löv, men dunsarna hon tycker sig höra kan omöjligt komma från en människa. Plötsligt hör alla ett skrik och ett ljudligt brak bakom sig. De vänder sig häftigt om, men nu är allting tyst. Wilhelm har blivit nervös av oväsendet och försöker få alla att fortsätta framåt, men just när alla börjar röra sig upptäcker Rachel att någon fattas.

      Arthur är borta.

Sarah Ericsson