kapitel 16

Kapitel 16                                                                                             Sundberg, Ebba

”Vad tusan håller Liv på med?!” skriker Wilhelm argt. ”Jag vet inte hon kanske har snubblat eller hittat en fin sten?” säger Rachel med en ironisk och bitchig röst. ”Jag tyckte hon sa att hon glömde sin lapp!” säger sir H. Loren. ”Äsch kom igen nu allesammans så hämtar vi fruntimret… man vet aldrig med kvinnor, speciellt inte när man är på nya platser, de ska alltid försvinna och kolla på fina saker…” säger Wilhelm med en arrogant ton i sin röst. ”Haha, HELT RIKTIGT! Speciellt när man ska ut och shoppa med dem, de försvinner alltid.” håller Arthur med Wilhelm.

Liv vänder sig sakta om, hjärtat slår snabbare, där står en man. Hans hud är gyllenkysst och hans ögon är stora och grönspruckna, hon blir kär. ”he—ee---eejjj (harklar sig) HEJ!” säger Liv och blir illröd i ansiktet. ”Goddag, jag tror att du glömde den här på båten, fröken?” säger den stilige mannen samtidigt som han räcker fram henne ryggsäcken. Liv försöker säga något men hon fnittrar för mycket för att orden ska komma fram. ”Ehm, förresten! jag ska kanske presentera mig?” han lutar sig fram mot henne, tar tag i hennes vänstra hand och kysser den ”Bruce” säger han med en väldigt manlig röst, han blinkar med ögat och Liv tror att hon ska svimma. ”J-a-hi-hi-g (harklar sig) Ehm haha! Jag heter, eeee……” pinsamtystnad uppstår, Liv andas och känner hur kinderna brinner. ”jag he—eter Liv”. Bruce ler och tar hennes väska på ryggen ”Ja, jag vet inte om Wilhelm har berättat om mig, men jag är hans liv vakt. Förut var jag Birgittes livvakt men hon dog för tre år sedan och enda sedan dess har jag varit anställd hos Wilhelm”. De möter upp resten av gruppen, Liv kan inte släppa sin blick från Bruce.

”JASSÅ! Där är du… nåja då går vi. Bruce… ehhm Bruce (funderande mummel) Bruce? just det, BRUCE! Allesammans det här är Bruce han är min livvakt och han ska följa oss till lyckans källa.” säger Wilhelm med en ganska förvirrad röst.

De börjar vandra, guiderna tar täten och använder sina gigantiska svärd till att hugga ned buskar och träd som är i vägen för dem. När de kommit en bit in i den täta djungeln blir Rachel irriterad ”Skit, varför ska alltid killarna få hugga allt ur vägen för oss, stör du dig inte på det eller?!” Hon tittar på Liv med en blick som säger ”håll med mig.” Liv är upptagen med att betrakta Bruce. ”Tjejen, hallåÅE?” säger Ranchel igen. ”Va OJ, mmm precis.” säger Liv, en aning i det blå. Rachel suckar och försöker se oberörd ut.

Timmarna flyger förbi, de har påbörjat en bergsbestigning men natten hinner ikapp dem, de sätter upp en kampplats. Bruce sätter sig vid brasan och Liv kryper tätt intill honom, hon ler och Bruce suckar. Bruce slår sig ur Livs fasta grepp efter mycket om och men… han ställer sig upp ” jag går och hämtar mer ved.” Liv ler, nickar samtidigt som hon snurrar lockarna runt lillfingret. Rachel ställer sig upp och skriker ”TROR DU ATT JAG INTE KAN HÄMTA VED ELLER, JAG KAN MED?!” Bruce hoppar till av fasa, hon tar tag i ett svärd och de har följe in bland bergsträden.

”Du heter Rachel väl?” säger Bruce. Rachel svarar med ett ointresserat ”mm.”.  Helt plötsligt känner Bruce hur väldigt mycket mer intressant, den där svåra ”tomboy” tjejen är en Liv, han vill veta mer. ”Hur kom du hit, hur gammal är du, har du en hund eller har du en pojkvän?”, ”ska du skita i! jag behöver ingen man, jag klarar mig ensam.” ryter Rachel till. Bruce ser Rachel som något ännu mer lockande än tidigare, ett spontant infall tar över hans kropp! Han tar tag i Rachels handleder och trycker upp henne mot ett träd, sedan kysser han henne mycket passionerat. Rachel gör först motstånd men inser efter en stund hur underbart det är.  

Liv sitter snällt och väntar på Bruce vid brasan, det är något slemmigt som stryker sig mot hennes ben, vad kan det vara? Hon tittar ned mot marken och får en fasanfull ”Men vad i?!” hon ryker till ”AJ!!! AAAAA!!!” . Det var en orm som bitit henne i benet! En av guiderna kommer rusande mot henne han skriker saker på ett främmande språk ”HAKUU MAKA SAMAAKO!”. Wilhelm kommer snabbt dit ”De säger att du blivit biten av den giftigaste ormen i världen.” Rachel blir blek och det sista hon viskar i Wilhelms öra är ”säg till Bruce att jag älskar honom.” sedan dör Hon kort där efter.