kapitel 29

Vad har hänt?
Rachel blev sittande med bägaren i knät en stund och såg hur gestalten av John blev allt mer otydlig. Med sina sista krafter flög hon upp ur jorden, släppte bägaren och sprang mot John precis innan han skulle försvinna ur hennes åsyn. ”Stanna!” skrek Rachel hest och andfått. John vände på huvudet. Stammande fick Rachel ur sig, ”Jag skiter i bägaren och alla önskningar den kan uppfylla. Jag vet vad jag vill nu. Jag vill bara ha dig”. Efter de orden kände Rachel hur en kraftig våg av yrsel spred sig inuti henne. Ljudlöst föll hennes tunna kropp ihop i den mörka och fuktiga sanden.

Smith stod kvar och såg på när Rachel föll ihop. Samtidigt som den ena delen av hans hjärna desperat ville rusa fram till henne och se så att hon var okej, funderade den andra, själviska halvan på att leta reda på bägaren och sen ta sig så långt ifrån den här gudsförgätna djungeln som möjligt. Tillräckligt många hade redan dött och han hade inte planerat att riskera något. Den senare delen vann. Han gick raskt tillbaka, undvek att se på Rachel där hon låg i sanden, och plockade upp bägaren. Det var en vacker sak, den skulle han nog kunna få in en del pengar av. Speciellt om folk var dumma nog att tro på det där tramset om livets källa. Han skrattade för sig själv. Dumma jävlar. Smith var smartare än så. Han vände sig om och kastade en blick på Rachel. Hon såg liten och sårbar ut där hon låg i sanden, inte alls som den tuffa tjej han lärt känna. Han trodde nästan att han hade börjat tycka om henne, men fan - vem försökte han lura? Smith hade inte känt något för någon kvinna på mycket, mycket länge, så varför skulle det ändras nu? Han harklade och spottade henne rakt i ansiktet, och började sedan gå. Hans kropp värkte fortfarande. Han visste inte vägen till hamnen, men han fick väl förlita sig på sig själv, och om han träffade någon neger fick han förlita sig på sina muskler. Han kunde alltid lita på sina muskler.

Han hade bara kommit några meter bort när han hörde ett stönande bakom sig. Han reagerade blixtsnabbt och gled ljudlöst in bakom ett träd. Det var Rachel. Hon hade vaknat.

När Rachel vaknade förstod hon inte vad som hade hänt. Hon satte sig långsamt upp, men det svartnade för ögonen och illamåendet vällde över henne. Hon blundade hårt och andades in, och efter några sekunder gick det över. Medan djungeln blev tydligare runt henne koncentrerade hon sig på att tänka. Var var Smith? Hade de blivit överfallna? Hon ställde sig upp på darriga ben och stapplade in i grottan. Hon var tvungen att luta sig mot den skrovliga stenväggen för att inte ramla. Ingen Smith. Och ingen bägare! Hon tog sig för pannan och tvingade sig själv att fokusera. Vad var nästa steg? Borde hon stanna här och vänta på Smith? Rachel hade aldrig varit bra på att vänta. Nej, stanna här tänkte hon inte göra. Det blev att ge sig ut i djungeln igen. Ensam.

Under tiden stod Smith och iakttog Rachel med vaksamma ögon. Insåg hon inte att han hade svikit henne? Han visste samtidigt att hon inte skulle vara någon match för honom. Vad var det värsta hon kunde göra? Ge en utskällning kanske, följt av en örfil, men inget ett knytnävsslag inte kunde råda bot på. Plötsligt prasslade det till i busken bakom honom. Han ryckte till, beredd på det värsta, och svängde runt med bägaren i högsta hugg.

Rachel hade precis börjat gå när hon hörde ett tjut. Smith! Hon rusade mot ljudet, och hann bara precis väja undan när Smith kom farande ut ur den täta vegetationen. Hans ögon var vitt uppspärrade av skräck. När han såg Rachel tog han tag i hennes arm och slängde hårdhänt ner henne på marken. Hon försökte värja sig, men det medförde bara att hon fick bägaren i handen. Smith kastade en blick på bägaren, verkade debattera med sig själv, och skrek sen:
”Ta henne, ta henne!” Sedan fortsatte han bort.
Rachel låg på marken, oförstående, och såg Smiths ryggtavla försvinna framför henne. Det prasslade till igen, och ut ur buskarna störtade 88 galna indianer med spända pilbågar.
”Ge oss vår bägare!”
                                                                                                                   Felix Ölander SP1A