”Vad håller du på med din idiot bäst att du släpper ner mig NU!!” skrek Rachel och började slå på John bäst hon kunde där hon hängde på hans rygg bara. John som började känna igen sig så smått stannade tvärt och kastade ner Rachel på marken, vände ryggen åt henne och tog några trevande steg i den riktningen. Han var inte hundra på vilken väg han ska gå och han kände sig inte bekväm i att vara sådär förvirrad. Var var Bruce?
Rachel som fortfarande låg på marken såg sin chans och gjorde ett försök att rymma, men John hann få tag på henne innan hon hade hunnit långt. ”Fan också” muttrade Rachel och gav upp. John sa bara ilsket åt henne ”jag börjar ångra att jag räddade dig över huvud taget när du är såhär besvärlig!”. ”Rädda? Varför har du tagit mig hit? Var är vi ens??”. John svarade inte och Rachel började bli riktigt arg nu. Precis när hon skulle börja skrika på John igen såg hon en skepnad komma emot dem, en ganska stor skepnad. ”Åh, Bruce!” utbrast hon en aning lättad men den känslan försvann snabbt när hon kände Johns kropp stelna till och hon insåg genast att något var fel. När hon tittade åt den mystiska skepnadens håll märkte hon att det inte alls var Bruce som hon hade hoppats, det var någon, eller något, annat. Skräck sprider sig hos både John och Rachel medan skepnaden kommer närmre och närmre.
Wilhelm som hade försökt springa efter John in i skogen hade fått ge upp ganska så fort eftersom det var svårt att hinna med med hans korta knubbiga ben. Så där stod han nu mitt i skogen utan någonting mitt i mörkret. ”Jaha vad ska jag göra nu då” muttrade han för sig själv och sparkade till någonting på marken, när han plötsligt hörde ett prasslande ljud bakom sig. Han frös först till och lyssnade i någon minut efter något mer ljud men det blev bara helt tyst. ”Bara att bita ihop” tänkte han och började försöka hitta tillbaka till lägret, när han istället hörde något som lät som fotsteg bakom sig. ”B-b-b-ruce?” stammade han, men inget svar, bara tystnad igen. Nu började Wilhelm springa istället, han brydde sig inte om vilket håll bara han kom därifrån!
”Luft, LUFT!” skrek Arthur i huvudet och började hastigt simma upp mot ytan, men hur långt han än simmade nådde han aldrig upp. Paniken började sprida sig genom hela kroppen och han började ge upp hoppet om att få luft. När han dessutom insåg att han har tappar Stig Helmer gav han upp på riktigt och lät sig sjunka djupare och djupare tills allt blev svart.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.