kapitel 20

Kapitel 20                                                                                                    Vera Milenkovic

John Smith ville skrika men, nej. Han skulle ta det som en man. Främlingen släpade ut honom ur lägret och in i skogen. John kände hur trädens vassa blad rev mot hans kind. Nu började John bli riktigt arg!

Wilhelm kom tillbaka till lägret för att berätta för alla att han tyvärr inte hade hittar Arthur och att han befarade det värsta. Han såg att John inte satt vi elden. ”Var tusan är John? Det är hans tur att sitta vakt. När jag får tag på den idioten så…”, utbrast Wilhelm och sjönk ihop ner på marken. Sir Harry Loren kom ut ur ett av tälten för att fråga hur det hade gått. Wilhelm förklarade uppgivet och Harry suckade och sa: ”den lilla pojken var mest till besvär ändå” som om det skulle få Wilhelm att må bättre. ”Var är John?”, frågade Harry och tittade sig omkring.

Arthur satt ensam i sin mörka, fuktiga grotta och en tår slingrade sig ner för hans bleka, lilla kind. ”Jag kommer att dö här”, sa Arthur dovt för sig själv. Hans armbandsur berättade för honom att han hade suttit där i nästan sjutton timmar. Det kändes mer som sjutton år, tyckte Arthur. Skulle ingen komma och leta efter honom snart? Tyckte resten av gänget att han var så oviktig, så de bara hade lämnat kvar honom där? Arthur suckade och tankarna for i väg till Liv. Han visste att om det innan hade funnits någon som helst chans att rädda Livs liv, så var den tiden förbi. Motgiftet skulle inte fungera efter så lång tid. Arthur kände sig ännu mer ensam och övergiven än vad han hade gjort för en minut sedan. Som tur var så hade han med sig Stig Helmer som han kunde gosa med. Han slöt ögonen och drömde sig bort. Han satt vid middagsbordet hemma i London. Hans mormor tog ut en njurpaj ur ugnen och ställde den på bordet. Arthur åt med god aptit och hans mormor tittade kärleksfullt på honom.

I lägret satt Wilhelm och Harry, samt Rachel som också hade kommit ut ur tältet. Hon sneglade åt Harrys håll var och varannan minut för att försöka läsa av hans mystiska signaler.  Ingen lycka hittills. Han var helt enkelt bara en snyggöverklassnobb som inte hade någon känsla för hyfs. Rachel petade surt med en pinne i elden så det flög kol överallt. Harry svor tyst, samtidigt som han borstade bort kol från sin exklusiva kashmirtröja. ”Jag hade en känsla av att John skulle ge sig av förr eller senare”, sa Wilhelm och bröt tystanden. Ingen svarade. Lägerelden sprakade medan trion stirrade tomt i elden. ”Kartan har han väl också tagit, den sluga lilla råttan” fortsatte Wilhelm. ”Räven menar du, den sluga räven”, rättade Rachel honom. ”Ja, precis. Det var det jag menade”, svarade Wilhelm vresigt. Tystande föll återigen över lägret.

Efter en lång stund stannade mannen och John föll ihop i en hög på marken. Han kände hur munkaveln föll av och John tog ett djupt, uppfriskande andetag innan han vände sig om för att konfrontera sin kidnappare. Han blev väldigt förvånad när han såg vem det var. ”BRUCE!”, skrek John. ”Vad i helvete håller du på med? Är du dum i huvudet? Är du det? Svara mig!”, vrålade John av ilska. ”Lugna ner dig John. Jag ska förklara.”, sa Bruce i en lugn ton som fick John att koka av ilska. ”Du och jag, John, vi är de enda som kommer att lyckas ta oss till lyckans källa. De andra kommer inte att klara det, speciellt inte med klantskallen Wilhelm i spetsen. Okej, kanske Rachel då. Varför tog jag inte Rachel också?”, Bruce tog en paus när han märkte hur förvirrad John var. ”Förstår du nu John?”, fortsatte Bruce. ”Vi två är starka män och vi har kartan. Bara du och jag tillsammans kan ta oss till lyckans källa”, John visste inte riktigt vad han skulle säga nu. Han kunde inte förneka att han ett antal gånger under resans gång tvivlat på alla i gruppen. En liten pojke, två tjejer, tre, om man räknade med Harry, tänkte John och skrattade till för sig själv. Och som grädde på moset en vresig dvärg. Nej, tänkte John. Bruce har faktiskt en poäng. ”Okej”, sa John försiktigt. ”Jag är med dig Bruce. Det du sa lät faktiskt ganska vettigt.” ”Toppenbra!”, sa Bruce glatt. ”Din första uppgift i vår lilla expedition blir att hämta hit Rachel. När jag tänker efter så behöver vi henne också. Vi ses här igen om en timme. Lycka till!”, sa Bruce och joggade djupare in i skogen. John stod kvar och visste inte riktigt vad han skulle göra.

Arthur satt i grottan och lekte med en sten han hade hittat. I ren frustration kastade han stenen så långt hans spinkiga armar förmådde och till sin stora förvåning hörde han ett plumsande ljud. ”Vatten”, sa Arthur förtjust.” Här måste finnas en undervattensbäck” berättade Arthur för Stig Helmer. ”Det finns bara en sak att göra”, sa Arthur och reste sig upp. ”Simma”, svarade Stig Helmer. ”Precis”, sa Arthur och hoppade i.