Kapitel 13

Arthur är på väg mot ett nervsammanbrott. Hela hans värld är upp och ner. Vem var han nu? Hans mormor låg i koma, hans far var någon gammal rödhårig dvärg som bodde tvärs över gatan. Vem var hans mamma? Frågorna var många och svaren få. Arthur hade sprungit fortare än han någonsin gjort tidigare, men han var ändå inte trött. Det var som om den här historien om att den sura lilla dvärgen Wilhelm var hans pappa hade stärkt honom. Han var en ny Arthur nu. Efter att ha sprungit i vad som känns som en evighet ser Arthur sig över axeln och slås tillbaka av synen som möter honom. En flock av rödögda, zombiesjuksköterskor. Arhur är nästan helt säker på att han hallucinerar, men man kan ju aldrig vara säker. Arthur blinkade häftigt, ja, han såg nog i syne och fortsätter att springa ända tills han sprang på en liten rödhårig man. Hans pappa! Wilhelm ser honom in i ögonen. De står en stund och ser in i varandras ögon, tills Wilhelm plötsligt springer iväg. Eftersom att Wilhelm både är kort och tjock går det ju inte så fort, så Arthur- som nu är helt slut- kan jogga bakom honom utan vidare ansträngning. Arthur skriker efter honom. “Stanna! STANNA! Jag vill prata med dig! Wilhelm, min mormor har sagt...”. Wilhelm vänder sig om, men fortsätter springa. De springer längs hamnen, och för ett ögonblick funderar Arthur över varför de springer där, men den tanken varar inte länge. Han joggar efter Wilhelm, hans ben viker sig under kroppen och hjärtat bultar. Han måste hinna fram. Han måste orka! Helt plötsligt viker Wilhelm av vid en kaj och springer mot en stor båt. Arthur springer efter, hans ben känns som spaghetti och hans huvud tungt som en vattenmelon. Han är så hungrig. Om han bara kunde stanna och vila lite... Hur kan den där Wilhelm vara så snabb trots att han är så tjock?

Alexis, Ebba L, Vera, Frida, Esther