Kapitel 5

Frida Ekhem Landgré SP1A

Kapitel 5              

                  

Gamla minnen av Livs uppväxt forsar över henne. Framför sig ser hon en liten flicka öppna ytterdörren och mötas av vad som borde vara trygghet men synen av hennes pappa skrämmer bara den tioåriga Liv. Hon trycker bort bilderna och fokuserar. Det bultar ännu en gång på dörren, nu mer aggressivt. Hon öppnar och på andra sidan tröskeln står den rödhåriga mannen med ett hetsigt uttryck i ansiktet. Liv reagerar snabbt och drar åt sig dörren. Men mannen har redan satt sin fot i vägen. Han ryter åt henne att hon har något som är hans.

Arthur är precis på väg upp för trapporna med tunga steg. Han bär på sin söndriga väska. Mobbarna i skolan hade tagit sönder alla hans saker och det kunde faktiskt inte bli mycket värre än så här. Arthur hör helt plötsligt en mans mörka röst. Han tittar upp från sina tankar och ser en lång och muskulös man stå böjd över Liv. Arthur har inte gjort ett ljud ifrån sig men på bara någon sekund har mannen vänt sig om. Ett ärrat ansikte stirrar förbannat mot honom. Och med ens har han snabbt försvunnit ner för trapporna. Arthur stirrar efter honom och vänder sig sedan mot Liv som står skräckslagen i dörröppningen. Deras blickar möts men innan Arthur ens hinner få ur sig ett ord drar Liv snabbt igen dörren. Han står kvar där ensam i tystnad och funderar.

Liv kastar sig på låset och sjunker sedan ner med ryggen mot dörren. Han hade kommit tillbaks för den där lappen ändå. Men något hade fått henne att låtsas vara helt ovetande. Det kanske var dumt, nu kommer han antagligen komma tillbaks. Tankarna snurrar men hon går ändå fram till den lilla lådan längst in i garderoben och lyfter upp lappen. Liv läser det om och om igen men får fortfarande ingen förståelse över vad som står skrivet på lappen. Det ringer, hon stoppar lappen i bakfickan och glömmer ganska snabbt bort den. Några av hennes väninnor vill ses på starbucks och prata ihop sig om helgens skandaler. Så Liv drar på sig sin alltid så perfekta utsida och drar in mot stan.

Efter x koppar kaffe och kanske lite för många diskussioner kring alla möjliga små händelser i deras så speciella liv sitter Liv kvar ensam med en obehaglig känsla. Hon är inte sig själv med dem, inte någonstans. Hon slår bort tanken men allt känns plötsligt så otroligt löjligt och på låtsas. En ung tjej öppnar dörren till kaféet och drar av sig kapuschongen som droppar av vatten. Liv känner igen henne. Hon har ett mycket säreget ansikte som man lägger på minnet.

Efter att skakat av sig regnet glider Rachel lugnt in och sätter sig på den enda lediga platsen. Hon kommer och tänka på hur hennes farfars gamla dagbok fortfarande ligger kvar i väskan. När hon tar upp boken slås den av sig själv upp precis där de utrivna sidorna borde suttit. Rachels tankar försvinner bort och hon fastnar med blicken på en punkt och märker sedan hur någon till vänster tittar på henne. När Rachel vänder sig om ser hon att det inte är Rachel som personen tittar på utan boken. Personen håller en utriven gulnad sida i handen.