kapitel 11

Kapitel 11

Liv står som fastfrusen och stirrar in i en kort, ganska tjock rödhårig liten gubbe. Han når henne knappt upp till midjan men hon kan ändå se hans ursinniga blick. ”Flytta dig!”, morrar han åt henne. Liv ryggar tillbaka. Hon har alltid avskytt konflikter. Sen springer han iväg, som om han blev jagad av någon. Han tappar något på marken men verkar inte märka det. Liv står chockat kvar. Har allt det här konstiga ett samband? Först visste Harry Loren hennes namn, och berättade den där Rachel-tjejen allt om Lyckans Källa, dagboken och den gulnade lappen. Liv vet inte riktigt vad hon ska tro om det. Hon har inte bestämt sig för om hon ska tro på det eller inte. Och nu… Livs tankar avbryts av att ett gäng högljudda polismän kommer springande åt samma håll som tjockisen precis sprang. Fartvinden efter dem får en liten papperslapp som legat på marken att virvla iväg. Liv plockar upp den. Hon ryggar tillbaka när hon ser att den är till henne. Till Liv: Avresan mot Lyckans Källa avgår nu på lördag klockan sju om aftonen från hamnen. Ett stort fartyg väntar på dig där. Ta med dig lämpliga kläder för en relativt lång resa. Hälsningar Wilhelm Klein. Liv stirrar på lappen. Den lille tjockisen tappade alltså inte lappen av misstag. Och Wilhelm Klein, vilket fånigt namn! Aldrig att hon skulle åka på någon larvig resa. Det är säkert bara ett skämt. Liv skyndar hemåt, hon har för sig att hon glömde ge Shiba kattmat imorse.

”Fördömt! Släpp mig, polissvin!”, skriker Wilhelm åt poliserna med spelad ilska i rösten. Ärligt talat tycker han att det ska bli skönt att sätta sig i polisbilen, det här med motion är verkligen inte hans grej. Han har aldrig varit såhär andfådd i hela sitt liv. Wilhelm ler åt sig själv när han tänker på att expeditionen är så gott som färdigplanerade. Alla deltagare har äntligen fått varsitt meddelande och information om att infinna sig i hamnen på lördag. Wilhelm skrattar rått. Äntligen! Nu ska han bara leta upp John Smith, sen är allt ordnat. För första gången på länge, faktiskt ända sedan Birgitte dog, andas Wilhelm lugnt igen. Han ska äntligen få tillbaka sin älskling.

I en annan del av London sitter John Smith i en, fruktansvärt otillfredsställd med tillvaron. Det var ju inte hans fel att han mördade den där killen. Sånt bara händer. Förresten förtjänade han det, ingen säger till John Smith vad han ska och inte ska göra. Nej, nu är han trött på att vara instängd här inne. John vänder sig åt polisen som sitter vid hans sida och ska vakta honom. ”Hörru, polisjävel, varför är det ett stort hål i taket?”, säger John. Polisen tittar frågande på John, sedan höjer han sitt huvud mot taket för att se efter. Vilken pantad polis, tänker John innan han sparkar polisen hårt mitt i ansiktet. Polisen ramlar ihop i en liten medvetslös hög. John reser sig upp, tar nyckeln till handklovarna från polisens bälte, låser upp låset och lyckas till slut även hoppa fram till förarsätet och kör iväg. Han stänger av ljusen så att inga fler poliser ska kunna se honom inne i bilen. När han har kommit ut till en av Londons förorter kör han plötsligt på något. Något, som ser ut som en liten tant, ligger ner på marken. En lång, smal figur står bredvid henne. John svär en lång ramsa och kör sedan därifrån i ilfart.

På sjukhuset sitter Arthur Jones någon timme senare bredvid sin mormor som ligger i en sjukhussäng. ”Arthur, min kära Arthur. Det är något som jag måste berätta för dig.”, säger hans mormor sammanbitet medan hon kämpar för att tala. Arthur känner hur tårarna är på väg. Var stark, var stark, du måste vara stark! ”Ja, mormor?”, säger Arthur. Hans mormor öppnar munnen, gapar en stund och stänger den sen igen. Precis som om hon försökt säga något men ångrat sig. Arthur kände hur hans hjärta bankar utanför kroppen. Han flyttar sig en bit ifrån sin mormor. Hon skulle inte få märka att han var rädd. Var stark, var stark! Mormor tog Arthur i handen. ”Åh, kära barn. Ta inte det här för hårt nu, vad jag kommer säga till dig nu är väldigt, väldigt…” Hon avbröt sig själv med en ljudlig hostning. ”… viktigt. Arthur, dina föräldrar dog aldrig i någon bilolycka.” Arthur hoppar till av ren chock. ”Men, jag, ursäkta? Mormor, hur menar du? Det är klart att de dog i en bilolycka! Jag vet det!”, säger han chockat. Mormor andas djupt och rosslande. ”Ja, Arthur du har trott dig veta det i snart fjorton år. Men det är fel.” Nu strömmade tårarna ner för hans kinder. Han var en hårsmån från att resa sig upp och springa därifrån, när han kände mormors hand runt sin arm. Hennes hand kändes iskall och var flammig och blålila.

”Snälla Arthur, sitt ner. Bara sitt ner så ska jag förklara för dig.”, säger hon sakta. Arthur ser långsamt på sin mormor. Tänk om hon inte ens var hans mormor, eftersom att hans föräldrar tydligen inte var dem han trodde att de var? Mormor andas långsamt. ”Arthur. Jag har svurit att inte berätta detta för dig innan du fyllt femton. Men eftersom att jag ändå väldigt snart kommer trilla av pinn, så känner jag att det är lämpligt att berätta det för dig nu. Din mor var inte alls tandläkare. Hon var äventyrare. Jag följde med henne under många expeditioner. Efter ett tag tröttnade din mor på att äventyra och flyttade tillbaka till London och gifte sig med sin ungdomskärlek. Jag tror inte att han förväntade sig några barn, så när din mor bestämde sig för att behålla dig stack han. Jag gillade honom aldrig. Nåväl, din mor dog när du inte var mer än ett år. Hon hade fått ormgift i benet från en expedition i Argentina. Jag sörjer henne fortfarande, hon var en fantastisk människa och det är så synd att du aldrig fick lära känna henne. Ja, Arthur. Det var det hela.” Hennes ansikte var så vitblekt att hon såg spöklik ut. Arthur, som återfått talförmågan igen, såg in i sin mormors döende ögon. ”Mormor. Vem var min far?”, sa han. Mormodern log ett snett leende. ”Är, Arthur, vem din far är. Han lever fortfarande. Jag tror mycket väl att du vet vem det är.”  

Ebba Lövehed SP1A